När man är olycklig och ensam är klockan en tickande påminnelse om hur meningslös tiden är; en ständig nedräknare till nästa gång man måste göra någonting man egentligen inte vill eller orkar göra. Att se på en långfilm är inte att följa en spännande handling och dras in i en annan fiktiv värld, utan ett sätt att fördriva 1 timma och 47 minuter. Klockan tickar inte framåt, utan tiden är hela tiden "tid kvar" istället, klockan är inte halv tio, utan två och en halvtimma kvar till lunch. Olyckliga människor ser klockan mer som ett timglas där sanden rinner ut och tar slut. Lyckliga människor dock, de räknar inte de flyende minuterna, lyckliga människor tittar på klockan endast för att se vilken tid det är, helt lyckliga människor ser inte enbart hur lång tid det är kvar...

 vs.


42 minuter kvar tills bussen går.