En kalender kan säkert för många innebära bara en massa måsten och tråkiga saker. Många vill inte ens ha en kalender. Många borde däremot ha en. Men när det kommer till mig så älskar jag min kalender. Har sedan gymnasiet nästan alltid burit med mig min kalender. Min kalender fungera lika mycket som dagbok för saker som passerat som planerare för kommande händelser. När det var som mest med skola och träning skulle jag inte fungerat utan kalender. Och ja vet, det är antagligen lite för att stinna mitt kontrollbehov. Med min kalender har jag koll. Jag hatar att glömma bort saker och det förhindrar jag (nästan alltid i alla fall) med min kalender.

Men min kalender gick när jag mådde dåligt från att vara en nära vän full med inplanerade händelser och uppgifter (alla i för sig inte alltid så uppmuntrande) till en helt tom fiende som med sina vita sidor bara gjorde mig påmind om min gråa och tomma tillvaro. Det enda som stod var alla dessa "möten", usch vad jag hatar dessa "möten". Hoppas verkligen att det inte blir så många fler. Det SKALL inte bli så många fler.



Men det var egenligen inte det här detta blogginlägget var tänkt att handla om när jag skrev överskriften. Hela inlägget kom till när jag i veckan köpte en ny kalender. Jag måste erkänna att jag är väldigt petig när det gäller att införskaffa en ny kalender. Kalla det en vanemänniska, men jag vill att upplägget i kalendern skall se likadant ut som i de tidigare jag haft. Dagarna måste stå upp (så man får en bra översikt över veckan), jag vill ha lite plats längst ner på uppslaget för att skriva saker som gäller hela veckan osv. osv. Men en ny kalender innebär inte att den gamla får möta papperskorgen. Det har jag inte mage till, den har ju ändå varit min följeslagare under ett års tid. Jag sparar dem. Inte för att, om sanningen skall fram, jag särskilt ofta tittar i dem i efterhand. Även om det händer någon enstaka gång så är det främst eftersom jag verkligen inte kan med.

Men är då en ny kalender det samma som en nystart? För mig inte. Mina gamla kalenderar med allt vad som står i dem är en del av mig och anledningen till att min nya kalender kommer att se ut som den gör. Jag kommer med de bagaget. Min gamla kalender kommer alltid att vara en del av mig, precis som ett ärr på knäet finns kvar som en påminnelse från den gången jag ramlade av min cykel på väg till seglarlägret. De som hänt har hänt, det är ingenting jag är stolt över, men det kommer alltid vara en del av mitt förflutna. Och det kan jag inte ändra på, även ifall jag skulle slänga iväg någon av mina gamla kalendrar. Inte ens de senaste...


Men ny kalender innebär nya äventyr, peace out.