Att förlåta... ...eller försöka?
Kan vara lättare sagt än gjort. Själv har jag faktiskt haft ganska lätt för att förlåta, i alla fall om jag vill. Ibland vill man inte förlåta, och då skall man inte göra det heller. Ofta är förlåtelse någonting gemensamt, det är sällan bara en persons fel att någon måste be om ursäkt. Ibland är det enbart en persons fel men oftast inte.
Någonting av de värsta jag vet är långsynthet. Det är någonting jag har jobbat på mycket. Jag brukade vara ganska långsynt, tror dock inte jag är det längre, försöker att inte vara det i alla fall. Att be om ursäkt är jobbigt. Att be om ursäkt är att erkänna att man har gjort någonting fel. Att i det läget inte vara benägen att försöka förlåta är elakt. Det är om man ine får en ursäkt man har rätt att fortstätta vara arg och inte försöka förlåta. Jag menar inte att man måste förlåta med en gång, på stuts, men man har i alla fall en skyldighet att försöka.
Appråpå försöka, det finns en kommentar som min pappa brukar (inte särskilt ofta längre, det var oftare när jag var yngre, dels kanske pga. att vi bråkade oftare då också) säga när vi har bråkat och jag tillslut ber om ursäkt. Det är en kommentar som jag hatar. För när man krypigt till korset och bett om ursäkt efter en argumentation, då man (jag) egentligen fortfarande tycker att båda är ansvariga och att även min kära pappa borde be om ursäkt och be om förlåtelse. Så brukar jag ibland få svaret: "jag skall försöka". Det man vill ha är minst ett "okej", eller helst en egen ursäkt ifrån den andra personen och helst en kram, inte ett "jag skall försöka". Hur vet man när och om personen lyckats med sitt försök till att förlåta?
De må vara en klyscha men jag tror verkligen på att man kan förlåta, men det är en helt annan sak att glömma. Jag har ett stort ärr inombords som finns kvar efter att jag förlåtit någon som står mig absolut närmast. Det var ett svek som gjorde ont enda in i själen. Jag var 12 år. Och förlåtit det har jag, men glömt, nope, kommer jag troligen aldrig att göra. Det är inte så att jag tänker på det varje dag, absolut inte, men glömt? Nej.
En våning kvar att dammsuga, so long.
Någonting av de värsta jag vet är långsynthet. Det är någonting jag har jobbat på mycket. Jag brukade vara ganska långsynt, tror dock inte jag är det längre, försöker att inte vara det i alla fall. Att be om ursäkt är jobbigt. Att be om ursäkt är att erkänna att man har gjort någonting fel. Att i det läget inte vara benägen att försöka förlåta är elakt. Det är om man ine får en ursäkt man har rätt att fortstätta vara arg och inte försöka förlåta. Jag menar inte att man måste förlåta med en gång, på stuts, men man har i alla fall en skyldighet att försöka.
Appråpå försöka, det finns en kommentar som min pappa brukar (inte särskilt ofta längre, det var oftare när jag var yngre, dels kanske pga. att vi bråkade oftare då också) säga när vi har bråkat och jag tillslut ber om ursäkt. Det är en kommentar som jag hatar. För när man krypigt till korset och bett om ursäkt efter en argumentation, då man (jag) egentligen fortfarande tycker att båda är ansvariga och att även min kära pappa borde be om ursäkt och be om förlåtelse. Så brukar jag ibland få svaret: "jag skall försöka". Det man vill ha är minst ett "okej", eller helst en egen ursäkt ifrån den andra personen och helst en kram, inte ett "jag skall försöka". Hur vet man när och om personen lyckats med sitt försök till att förlåta?
De må vara en klyscha men jag tror verkligen på att man kan förlåta, men det är en helt annan sak att glömma. Jag har ett stort ärr inombords som finns kvar efter att jag förlåtit någon som står mig absolut närmast. Det var ett svek som gjorde ont enda in i själen. Jag var 12 år. Och förlåtit det har jag, men glömt, nope, kommer jag troligen aldrig att göra. Det är inte så att jag tänker på det varje dag, absolut inte, men glömt? Nej.
En våning kvar att dammsuga, so long.
Kommentarer
Postat av: Malin
Ja det är svårt...ha en bra dag :)
Trackback
