2 år, 2 j*vla år
Har varit där i 2 år nu, känns rätt sjukt. 2 år är lång tid. Dessutom tog det ju ett långt tag innan jag kom dit. J*vla skit! 2 år av mitt liv har gått åt till den här skiten. Blä. fy vad jag hatar det ibland. Ibland blir jag inte klok på mig själv. Som igårkväll. Men varken orkar eller vill älta det mer. Idag är en nya dag. Första dagen på 3:e året...?!
Dags att jobba. Glömma allt och jobba. Skönt.
Sthml - en sammanfattning
Hissa
* Vännerna i Stockholm, älskar verkligen mina vänner i Stockholm. Vi träffas inte särskilt ofta (ganska förståligt när man bor på olika sidor av landet) men när vi väl träffas känns det som om vi gjorde det varje dag. Kan vara så avslappnad och bara vara med dem. Tack! Träffade en del nya människor också, alltid trevligt!
* Sol och ledighet, är en kombination som är svår att slå. Det är då det är okej att sitta på en klippa vid havet, äta sushi och glass och bara vara. Fräknar på nästan också, äntligen!
* X2000 - tyst kupé, sjukt underskattat faktiskt. X2000 tar bara 3 timmar hela vägen, och i den tysta kupén slipper man skrikande barn och högt ljud från några hörlurar som gör att vederbörande bör på tinnetus innan de fyller vuxen. Tyst kupé kommer det definitivt att bli framöver.
* GBG - STHLM 95 kr, räcker med att skriva så, sjukt billigt, nice.
* Ben n' Jerry's Half Baked och Caramel Chew Chew, levt på glass denna helgen. Nästan lite av helgens tema så här i efterhand. Fått upp ögonen för Ben n' Jerrys på riktigt. Ny kärlek. Suck.
* Tunnelbana, finns många åsikter om tunnelbana gentemot spårvagn och jag skall inte tillägga något i den debatten. Bara konstatera att tunnelbana är grymt smidigt, går fort, går ofta (får man vänta mer än 5 minuter suckar man!) och en annan sak: det finns mobiltäckning, mycket bra!
* Blåbärsvåfflor, du gjorde det igen E, världens godaste våfflor. Tänk er själva en kombination av våfflor och blåbärsmuffins. Mums!
* Förmågan att koppla bort, förmågan att koppla av. Stänga av alla måsten och att-göra-listor. Nästan inte kollat mailen eller mobilen. Skönt och faktiskt oerhört välbehövligt.
Dissa
* Insikten av allt som MÅSTE göras, koppla på igen, tyvärr ett måste. Fyra fulla post-its med saker som måste göras. Komma ikapp och förbi helt enkelt. Men det är väll dessa saker som gör att det är så skönt att komma bort, att ta semester, eller hur?
* Måndagsångest på en tisdag, att vara ledig på måndagen är underbart, men måndagsångesten infann sig ändå, fast på tisdags morgonen.
* GBG-Varberg 88 kr, oförskämt dyrt. Riktigt dåligt.
* Ben n' Jerry's Chocolate Macademia, levde tyvärr inte upp till förväntningarna. Slutsats: Macademiska nötter är goda salta, men inte i sötsaker.
* ICA, dålig stil att inte ha Haegendaz Cappuccino Caramel Truffle när man vill köpa den. Dåligt!
* Kissenödig på tåget / toaletter på tåget, usch att behöva gå på toaletten när man åker tåg. Luktar illa och skakar så man blir helt åksjukt. Och hur länge som helst kan man ju inte hålla sig? Då får man inkontinensbesvär har jag hört.
* Ingen tillgång till skrivare, när man behöver skriva ut är ingen bra grej. Fick sitta och skriva av hela mitt tal för hand. Lite positivt var dock att jag lärde mig det ganska bra genom att behöva skriva av det. Dock oerhört tidskrävande att först skriva på datorn och sen en gång till för hand.
* Dubbelbokningar, att titta i sin kalender och inse att man bokat två saker på samma dag är ingen kul känsla. Löst nu dock :)
* Packning, är så obeskrivligt trött på att släpa på packning.. Kan man inte lösa det på något smidigare sätt..? Usch, dags att packa för Göteborg idag igen. Suck.
* Ingen täckning på kortet, att inse att man inte har några pengar kvar på VISA-kortet är ganska tungt. Vart sjutton tog alla pengarna vägen? Det är dyrt att ha semester. Men värt det? Ja!
Det var nog det hela för den här gången. Tack ni alla som gjorde min vistelse i vår kära huvudstad till det bästa på mycket mycket länge. Tack!
Nu är det dags att ta tag i livet igen, duscha, plugga, gruppmöte med F, HLR-kurs och Retorikarbete ikväll. Sen GBG ikväll eller tidigt imorgon. Möte, jobba, speltest (?), AW, sen jobb lördag + söndag + måndag + tisdag.. Är inte livet underbart?! :)
Njut av dagen.
När säger man stopp?
Dags att sova. Det är en sak som är säker. Så. Seså, logga ur msn nu och hopp i säng.
Dröm sött. Inga fler mardrömmar.
Det är skillnad på juice och juice
En fråga jag tänkt på. Det går ju att köpa apelsinjuice utan fruktkött. Borde man då inte kunna köpa bara fruktkött. Typ torkat och lägga i sin vanliga juice så det blir massor mer fruktkött? Kanske blir konstigt. Men i alla fall kunna köpa apelsinjuice med massor av extra (tillsatt från den andra juicen) fruktkött? Nu blev jag sugen på ett till glas juice. Nej. Nu måste jag faktiskt se till att få skrivit den där textbiten först innan jag får gå ifrån datorn och hämta juice. Och blogga mer.
Så later.
Mål utan kraft?
God natt. Ny dag imorgon.
Resegaranti
Kom på en sak. För att återkoppla till tidigare inlägg. Kanske är det för att jag lever efter den principen, paraplyprincipen, som min väska havererade i tisdags?! Kanske bör börja tänka om lite. Eller kanske inte. Söndrig väska och uppehåll eller hel väska och regn. Svårt att veta. Svårt att besluta. Vi får helt enkelt se. Bra är det i vart fall att jag hade blanketten med mig. Utöver detta faktum är jag fortfarande sjukt sugen på Center, och fortsätter min "undersökning" om vad som är skillnaden gentemot Plopp. Enligt några personer i min närhet jag frågat skall tydligen smaken av Plopp vara mer "karamellig" och Center mer emot "kolahållet". Vill ha Center NU!
Dags att jobba. Fokus.
Closed circle?
Behöver man ha en closed circle? Jag tror inte jag har någon. Om man inte räknar familj vill säga. Frågan är om jag någonsin har haft en sådan? Ibland tror jag inte det. Frågan är om man automatiskt blir lyckligare av en sådan. Eller om man på ett sätt bara blir mer sårbar. Mer känslig. Lättare nådd. Eller är det kanske tvärt om? Fungerar den kanske som ett skydd emot sådant som får en att må dåligt. Mår mycket bättre när jag inte är ensam. Men ibland vill jag vara ensam. Ensamhetsbehov. På något sätt en paus där jag kan andas och känna efter. Fast känna efter är jobbigt ibland. Så varför vill jag utsätta mig för det? Dock kan jag inte alltid rymma. Det är när jag är ensam för mycket som tankarna finns där. Det är då de spökar och gör sig så starkt påminda. De får i dagsläget inte den plats de fick tidigare. De har inte kraften längre. Den har jag. Oftast. Men de spökar fortfarande. Tyvärr. Det är det bara att erkänna. Vissa dagar betydligt mer än andra. Och tydligare. Frågan är om de någonsin helt kommer försvinna. Tyvärr tror jag inte det. Inte helt och fullt. Önskar dock att jag har fel. Vill ha fel. Gäller bara att lära sig att hantera och leva med dem. Jäkligt tråkigt bara. Och jobbigt. Sjukt jobbigt. Inte lätt när man ständigt påminns om spökena utifrån heller. Inte lätt alls faktiskt. Closed circle. Klubben för ömsesidig beundran. Kommer jag någonsin att kunna få medlemskap? Eller stänger jag mig själv ute. För att på något sätt inte göra mig så sårbar och mottaglig. Ibland tror jag att jag trivs med att vara utanför cirkeln. Är ibland lättare att bara titta in. Men kanske missar jag någonting då? Grundproblemet ligger nog i att jag tänker alldeles för mycket.
Tillbaka till Grey's. 18 dagar kvar.
Tänkvärt
"Vad händer med en människa som fått en diagnos om en dödlig sjukdom? Vad vill man göra med resten av sitt liv? Hur klarar omgivningen att möta det svåra? Finns det något att lära om livet när vi reflekterar kring döden?
Den röda tråden som löper genom hela serien är hopp och mod. Dessa ledord genomsyrar varje berättelse och inspirerar oss alla till att leva. Berättelserna är tänkta att ge stöd och tröst till andra i liknande situation och samtidigt öka förståelsen för alla som lever med en dödlig sjukdom och deras anhöriga. Programmet ska beröra publiken och lämna plats för eftertanke. Tittaren kommer själv att reflektera kring livets värde och samtidigt bli påmind om vad som är viktigt.
Det generella budskapet i serien är att man säljer inte villa och seglar jorden runt eller börja hoppa fallskärm när man blir svårt sjuk. Nej, det som verkligen blir viktigt är nära relationer, vardagen och nuet. Inte glitter och glamour utan att få natta sina barn, vakna med barnen och att prata med sin mamma och sina syskon. "
Tänkvärt var ordet. Enormt tänkvärt. Får en att få lite distans till sina problem. Problem som helt plötsligt känns ganska meningslösa. Men samtidigt vet jag att de inte är de. De är ju trots allt min verklighet. Min vardag. Tyvrärr. Önskar att de vore meningslösa. Önskar att jag bara kunde få dem att försvinna. Men samtidigt, som jag varit inne på, är det ju dem som format mig till den jag är idag. Till mitt jag. Till mig.
Sovdags, imorgon är en ny dag. God natt.
Ps. Jag är medveten om att jag mest skriver om deprimerande saker. Det är nog för att det fungerar som ett sätt för mig att bearbeta de tråkigare delarna av mitt liv. Men allting är inte kasst. Så tro inte det.
Närhet och tårar
Nu måste jag borsta tänderna så jag inte missar bussen. Längtar till jul.
I just wish I had someone who know how I want my coffee
Jag har tidigare beskrivit mitt ensamhetsbehov. Någonting jag tror att de flesta har i någon form, mer eller mindre i alla fall. Vissa betydligt mer utvecklat än andra. Men samtidigt finns ett starkt behov av social kontakt, ett socialt behov. Och då menar jag inte utifrån vår kära Maslows behovstrappa (för den är ungefär lika uttjatad som tv-programmet Idol!). När man flyttat hemifrån märker jag av detta behov ännu mer. Tack och lov för att jag bor i en korridor! Hade nog blivit en för stor förändring annars. Från att bo hemma med föräldrarna i föräldrahemmet till att bo helt ensam och isolerade, i alla fall när man flyttar till en ny stad samtidigt. Hade nog inte varit lika påtagligt om man flyttat hemifrån till någonstans i Göteborg. Det värsta som finns är att känna sig ensam. Allting känns så onödigt då. Ibland önskar jag att jag hade någon som var bara min. Någon som vet hur jag vill ha mitt kaffe.
Alla har vi våra laster. Alla har vi våra beroenden. Det gäller bara att hålla dem under kontroll. Och förstå att man har dem. Det är nog det viktigaste. Och akta sig för de beroenden som istället blir destruktiva. Man älskar känslan, men vet att det inte blir bra om man överdriver. Jag vet att jag måste akta mig. Akta mig noga så jag inte bränner mig på fingrarna. Har redan gjort det en gång och det gör ont. Mycket ont. Tro mig.
Time for power yoga igen, tredje gången gillt?
Svårt att sätta fingret på vad det är...
"Vad du än gör så ta ett beslut,
blir det fel vet du i alla fall vad du inte skulle ha gjort."
Time to go.
Bättre att inte veta?
"Tydlighet är extra viktigt när det råder oro i organisationen.
Då söker medarbetarna efter signaler för att få bekräftat eller
dementerat de förväntade scenarierna. Ju mindre information
desto mer utrymme för egna tolkningar. Inte sällan
övertolkas minsta tecken."
TONNQUIST Bo, Projektledning, Bonnier Utbildning, andra upplagan, 2006
Det man inte vet har man inte ont av heter det ju. Men frågan är om ibland ovisheten inte är värre? Bättre att få ett svar så man kan börja bearbeta situationen och de känslorna som den innebär än att gå runt och tolka varje minsta tecken. Sanningen må göra ont, men är inte sanningen bättre än att gå runt och tro? Gå runt och hoppas? Vad vet jag. Egentligen.
Tillbaka till studierna, tillbaka till Projektledning.
Så där ja!
Lämna blod är någonting som jag tycker att alla friska människor borde göra. Det tar varken mycket kraft eller tid. Gör knappt ont heller för den delen. Bara själva sticket. Förstår faktiskt inte hur det kan vara så svårt att få tag i blodgivare. Blodcentralerna har nästan alltid, mer eller mindre i alla fall, brist på blod. Okej, det kan vara svårt att få tummen ur och boka tid till att gå till Droppen, men herre gu, ta er själva i kragen och gör det! Det är ju till och med nyttigt för dig. Nyttigt för kroppen då den "tvingas" till att producera nytt blod i snabbare takt. Sen får man ju fika också :)
Annars är det mesta rätt snurrigt just nu om jag skall vara helt ärlig. Jag bor i Varberg till att börja med. Känns faktiskt jättebra, om fortfarande väldigt konstigt. Har inte riktigt fått in att detta skall vara "hemma" nu. Undrar när det börjar kännas så? Men jag trivs i alla fall. Varberg och utbildningen är väll det som känns bäst just nu. Annars är jag mest bara förvirrad.. Vad känner jag? Är det ilska jag känner? Eller nest bara ledsen? Uppgiven kanske? Känner jag någonting alls? Känner jag så som jag borde? Vad vill jag? Vill jag överhuvud taget? Men om inte, varför bryr jag mig då? För det gör jag ju tydligen. Troligen tänker jag för mycket. Precis som vanligt. Men det går ju inte bara att stänga av. Trycka på "off-knappen". Eller? Om någon vet hur man gör, snälla tveka inte på att berätta för mig.
Suck, pust och tvi.
Yesterday is history,
tomorrow is a mystory,
today is a gift,
that's why it's called present.
- Kung Fu Panda
Good night.
Att förlåta... ...eller försöka?
Någonting av de värsta jag vet är långsynthet. Det är någonting jag har jobbat på mycket. Jag brukade vara ganska långsynt, tror dock inte jag är det längre, försöker att inte vara det i alla fall. Att be om ursäkt är jobbigt. Att be om ursäkt är att erkänna att man har gjort någonting fel. Att i det läget inte vara benägen att försöka förlåta är elakt. Det är om man ine får en ursäkt man har rätt att fortstätta vara arg och inte försöka förlåta. Jag menar inte att man måste förlåta med en gång, på stuts, men man har i alla fall en skyldighet att försöka.
Appråpå försöka, det finns en kommentar som min pappa brukar (inte särskilt ofta längre, det var oftare när jag var yngre, dels kanske pga. att vi bråkade oftare då också) säga när vi har bråkat och jag tillslut ber om ursäkt. Det är en kommentar som jag hatar. För när man krypigt till korset och bett om ursäkt efter en argumentation, då man (jag) egentligen fortfarande tycker att båda är ansvariga och att även min kära pappa borde be om ursäkt och be om förlåtelse. Så brukar jag ibland få svaret: "jag skall försöka". Det man vill ha är minst ett "okej", eller helst en egen ursäkt ifrån den andra personen och helst en kram, inte ett "jag skall försöka". Hur vet man när och om personen lyckats med sitt försök till att förlåta?
De må vara en klyscha men jag tror verkligen på att man kan förlåta, men det är en helt annan sak att glömma. Jag har ett stort ärr inombords som finns kvar efter att jag förlåtit någon som står mig absolut närmast. Det var ett svek som gjorde ont enda in i själen. Jag var 12 år. Och förlåtit det har jag, men glömt, nope, kommer jag troligen aldrig att göra. Det är inte så att jag tänker på det varje dag, absolut inte, men glömt? Nej.
En våning kvar att dammsuga, so long.
Slut innan det ens börjat?
Jaha, vad hände där egentligen? Varför blir jag så ledsen vid tanken på att det kanske är över/slut/finito? Det var ju inte precis som det egentligen ens hade börjat. Och vad hade börjat? Det vet jag egentligen inte heller. Vet inte ens om jag vill att det skall börja. Det enda jag egentligen vet är att jag blev förvånansvärt ledsen i natt (eller egentligen först förvirrad, sen arg, sen ännu mer förvirrad och sedan ledsen)... ...och att jag gärna hade lärt känna honom bättre, såg faktiskt fram emot att träffas igen.
Vi har alla våra bagage, vi har alla våra skelett i garderoben. Självklart påverkar vårt förflutna den person vi är idag, som jag skrev häromdagen så är det våra gamla kalendrar som gör oss til dem vi är idag och det är de gamla upplevelserna som påverkar de nya. Men samtidigt skall väll inte jag behöva sota för vad någon annan flicka gjort? Vägrar bli en "rebound-girl" igen, gjort det misstaget en gång för mycket redan. Krossade mitt hjärta.
Nu skall jag kika på Sex and the City-filmen igen. Avslutar med ett citat av Samantha Jones:
" You know me, I never really belive in marriage,
Botox on the other hand, that works every time"
Kanske någonting att satsa på istället? Insemination och botox.
Later.
Carrie Bradshaw quotes - Sex and the City
Fick mig att tänka på att Carrie har en massor av bra citat som hon skrivit i sina krönikor i serien. Här kommer några smakprov:
---------------
"As we drive along this road called life, occasionally a gal will find herself a little lost. And when that happens, I guess she has to let go of the coulda, shoulda, woulda, buckle up and just keep going."
"Maybe the past is like an anchor holding us back. Maybe, you have to let go of who you were to become who you will be."
"Maybe our mistakes are what make our fate."
"Do we need distance to get close?"
"Men who are too good looking are never good in bed because they never had to be."
---------------
Återigen, gå och se filmen, bli carrie(!)d away, den är ett lyckopiller som värmer hela vägen in till själen.
Good night, sleep tight.
The Male Side of New York
Fika, eller snarare kaffe om vi nu skall vara manliga, dracks uppe på Starbucks i Trump Tower. Blir verkligen minst en Starbucks om dagen, de har så sjukt goda Frappucchino, helt livsfarliga! Speciellt Mint Mocha Chip Frappucchino, redan druckigt tre... Fast igår blev det bara en vanlig Iced Latte, får ju inte ta den varje dag, då kanske jag tröttnar?
När vi sedan gått den enormt lång vägen tillbaka till bilen, tror att C räknade ut att vi totalt gått över två svenska mil sammanlagt. Åkte vi till en (manlig) Vietnamesisk restaurang och åt varsin starkt kycklingrätt.
Som grädde på moset eller pricken över i åkte vi sedan hem och kollade på basket, var den femte finalen mellan Boston Celtics och Los Angeles Lakers, lakers vann.
Brukar inte skriva så mycket utav en "dagbok" här i min blogg. Men idag fick det bli så. Återkommer kanske senare med mer reflektioner från den här underbara staden :)
Hej då.
Frågor och svar om kropp och hälsa
Nu är jag mätt och glad igen :) Surfade runt lite nu när regnet står som spö i backen och det åskar och blixtrar omkring oss. Inte så mycket annat att göra än att sitta inne och kura. Hittade några lite roliga påsteenden/frågor ang. hälsa och ännu bättre svar:
"FRÅGA: Kan jag genom att göra sit-ups få min mage lite mindre?
SVAR: Definitivt inte! När du tränar en muskel, blir den större.
Därför bör du inte göra sit-ups, såvida du inte strävar efter att ha en
stor mage.
-----------------------------------------------------------------------------------
FRÅGA: Är simning bra för figuren?
SVAR: Tja, se på valar
---------------------------------------------------------------------------------
FRÅGA: Jag har hört att idrott är bra för hjärtat och kan förlänga livet,
stämmer det ?
SVAR: Ditt hjärta är programmerat till att slå ett visst antal slag under
livet. Kasta inte bort dem på träning!! Genom träning slår hjärtat
snabbare, och du förkortar livet! Vill du leva längre? Ta dig en tupplur!
--------------------------------------------------------------------------------
FRÅGA: Borde jag skära ner på måltider innehållande kött, och äta mer
frukt och grönsaker?
SVAR: Här måste du försöka att förstå logisk effektivitet. Vad äter en ko?
Gräs. Och vad är det? Grönfoder. Så en biff är inte något annat än ett
effektivt sätt att äta grönsaker på. Ät kyckling, och få i dig majs! En
fläskkotlett kan ge dig 100% av rekommenderat dagligt intag av grönsaker !
--------------------------------------------------------------------------------
FRÅGA: Borde jag minska på mängden alkohol jag dricker?
SVAR: Nej, tvärtom. Vin är gjort av frukt. Brännvin är destillerat vin.
Det betyder att de tar bort vattnet ur frukten, och så får du ändå mer av
det goda, sunda innehållet. Öl görs av sädesslag, det säger allt.
---------------------------------------------------------------------------------
FRÅGA: Är choklad osunt?
SVAR: Är du tokig? Kakaobönor = bönor och bönor, linser o dyl är
vansinnigt nyttigt, vet alla, eller hur? Det är den bästa ''feel-good''-
maten man kan få!!
---------------------------------------------------------------------------------
FRÅGA: Är det viktigt att vara i god form?
SVAR: Rund är en form, så god som någon!"
Later.
"Dags att häxbränna Den Duktiga Flickan"
""Duktig flicka". Om jag hade fått en femtioöring för varje gång nån sagt det till mig så hade jag lyxkryssat till Västindien för gott, för länge sen. "Guud va uttjatat att svamla om duktig-flicka-syndromet". Kan höra era cyniska röster men nä, det kan aldrig bli uttjatat. Så länge brudar som mest av allt bara vill bibehålla en hård och oberörd fasad sitter på chefspositioner och influerar så kommer jag tjata. Manliga psykisk ohälsa är ju nästan lite sexigt, är man instabil snubbe får man sympatiligg och brudar med "rädda-prinsen-ambitioner" slängda i famnen. Är man kvinna får man sparken, avståndstagande familj, medlidande blickar och kallas Lindsay/Britney innan man ens bett om ett rakblad. Fast ingen frågar varför. Ingen pekar ut boven.
Boven i mitt fall är alla andra kvinnor som fortsätter envisas med att wrappa in sig i skimrande duktigförpackningar. De får mig att fortsätta känna mig freakad. Såna som aldrig skulle erkänna att deras psyke är lika stabilt som läget på Västbanken och att de bara vill ha en stor jävla kram en gång om dan. Varför? Genetiskt beteende? Arv och miljöprylen? Det är iallafall dags att bränna den rediga och omänskligt oberörda brudjäveln på bål. Tills brasan växt fortsätter jag varva panikångesten med terapi och står gärna för det. "
Bra skrivit! Ingen, och då menar jag verkligen ingen, kan må bra hela tiden, jämt och ständigt. I så fall gör man det endast som ett sorts skydd, ett skydd som skyddar sig själv från att känna de obehagligheter som man som individ träffar på. Hörde en såndär riktigt jobbigt positiv person (menar absolut inte att man inte skall vara positiv, men jag antar att ni förstår vad jag menar..!) som sa något i stil med "...om man fokuserar på det positiva så försvinner allt det negativa av sig själv." Detta tror jag inte på, inte för fem öre! Låter man inte berarbeta det dåliga kanske det göms undan, men försvinner gör det inte. Då lurar man bara sig själv. Livet är inte spikrakt, det är någonting jag fått lära med den tuffa vägen. Men att erkänna sina problem och jobba med dem, det är de som får dem att kanske inte fösvinna, men kryma i betydlese. Vissa saker kommer nog aldrig att försvinna helt, ärret efter såret kanske minskar men kommer alltid att finnas där som en ständig påminnelse om den gången du slog i ditt knä väldigt, väldigt hårt. Ärret finns där som en påminnelse om det som inträffade, för att påminna dig om att inte ramla på samma sätt igen. Ser man inte sina problem, eller rättare sagt blundar för dem genom att inte erkänna dem lär man sig inte av sina misstag och kommer en dag att slå upp såret igen, och denna gången kanske så illa att det aldrig slutar att blöda.
Peace out.
