Sista natten hemma. Eller ja, vad är hemma nu egentligen? Sista natten hemma i mitt barndomshem på riktigt nu i alla fall. Klart jag kommer sova här många nätter till när jag är i Göteborg under helger mm. Men det är imorgon det smäller, det är då jag officiellt flyttar hemifrån. Söndag till måndag blir första natten i min egen lägenhet i Varberg. Känns faktiskt sjukt konstigt, men samtidigt väldigt häftigt. Är ju ändå dags att gå vidare nu. Skulle ju flyttat redan förra hösten, men då var jag ju inte mentalt redo för det, inte fysiskt heller för den delen. Tror det senaste 1½ åren har bidragit till att det känns lite extra konstigt att flytta bort från mamma och pappa. När jag mådde som sämst blev jag ju tightare med min föräldrar igen. Nästan som att gå tillbaka lite i utvecklingen. Från att nästan inte varit hemma någonting utan att behöva planera in "hemmatid" i kalendern var jag ju helt plötsligt nästan bara hemma. Hemma och isolerad från det sociala livet. Blev en ensam flicka. En ensam flicka med mycket tankar. En ibland ensam flickas tankar.



Detta huset har ju trots allt varit mitt hem i över 20 år (flyttade ju hit när jag var ett år gammal så alla mina minnen är härifrån), så det är ju inte konstigt att det känns lite knepigt. Blir en sista söndagsmiddag med mor och far imorgon innan jag åker ner. Åker hem? Tror att det kommer bli så med tiden att när jag är här i Göteborg kommer jag säga hem om Varberg, medan när jag är där kommer ordet "hem" att betyda Göteborg och "hemma" hos mamma och pappa. Undrar hur lång tid det kommer att ta innan min Varbergslägenhet känns som hemma. Det kan ju vara ett hem utan att känns som hemma.

Kommer definitivt att bli en ny fas i mitt liv. Skall göra mitt bästa för att det skall bli en bra fas. Men det tror jag. Har en bra känsla i grund och botten, även om den är kantad med lite "oro" (hittar inget bättre ord att beskriva det med just nu). En känsla av att denna förändring gör mig gott. Förändringar innebär ju ofta oro. Man vet vad man har men inte vad man får. Människan är ju en vanemänniska. Det som man är van vid känns okej, medan det nya känns skrämmande. Men ibland måste man göra någonting som till en början känns skrämmande. Annars utvecklas man ju inte som person. Inte som en ensam flicka heller. Ibland måste man våga sänka sin gard. Även om det kan innebära att man blir väldigt, väldigt ledsen och sårad.


Nope, nu är det dags att avsluta för nu - på återseende från Varberg.