Det är stor skillnad på ensam och själv, eller på ensam och på egen hand. Ibland är jag ensam, hemskt ensam, men ibland är jag bara själv. Idag efter jobbet och efter några ärenden inne i stan åkte jag hem och var själv. Själv på ett positivt sätt. Jag tog med mig badkläder och gick ner till klipporna, simmade en sväng och lät sedan solen och den ljummna och salta vinden göra mig torr igen, helt själv. Riktigt nöjd med mig själv att jag inte bara lät slutet av eftermiddagen försvinna utan faktiskt ta tag i mig själv och gjorde någonting "riktigt" utav den.

Det är dock när jag är ensam, negativt ensam, som tankarna kommer. Det är inte alls lika starka och jag orkar (nästan alltid iaf) stå emot dem och göra dem till "bra handlingar" istället. Men de kommer fortfarande, kommer de alltid att finnas där? Är så trött på dem! Måste erkänna att samtidigt som jag ser fram emot det är jag samtidigt lite rädd, njae kanske inte rädd snarare orolig, för att flytta hemifrån. Är rädd att det innebär att de ensamma tankarna får mer uttrymme. Men bara att bita ihop och trötta ut dem va? Då borde de tillslut ge upp, eller hur?!


Tänkte avsluta dagens blogginlägg med ett ordspråk som jag hörde en ung tjej säga till en kompis på bussen på väg ut till Landvetter för några månader sedan. Tyckte om det så mycket att jag var tvungen att spara det i mobilens utkorg för att inte glömma bort det. Jag brukar formulera mig lite annorlunda, men mitt talesätt när det gäller insida & personlighet vs. utsida & utseende är kanske lite mer vulgärt men det innebär precis samma sak. Fast mitt eget "motto" rimmar inte som de nedan gör. Det är ett minus det, låter inte lika klyschigt då. Fast är det kanske är bra? Eller vad vet jag.

"Utsidan ger insidan sin chans,
insidan ger utsidan sin glans."

Vad brukar då jag säga? Jo, jag har alltid sagt att jag måste attraheras av personens inre men får inte blir avtänd av personens yttre för att det skall fungera.


Until next time, take care.