Jaha, vad hände där egentligen? Varför blir jag så ledsen vid tanken på att det kanske är över/slut/finito? Det var ju inte precis som det egentligen ens hade börjat. Och vad hade börjat? Det vet jag egentligen inte heller. Vet inte ens om jag vill att det skall börja.  Det enda jag egentligen vet är att jag blev förvånansvärt ledsen i natt (eller egentligen först förvirrad, sen arg, sen ännu mer förvirrad och sedan ledsen)...  ...och att jag gärna hade lärt känna honom bättre, såg faktiskt fram emot att träffas igen. 

Vi har alla våra bagage, vi har alla våra skelett i garderoben. Självklart påverkar vårt förflutna den person vi är idag, som jag skrev häromdagen så är det våra gamla kalendrar som gör oss til dem vi är idag och det är de gamla upplevelserna som påverkar de nya. Men samtidigt skall väll inte jag behöva sota för vad någon annan flicka gjort? Vägrar bli en "rebound-girl" igen, gjort det misstaget en gång för mycket redan. Krossade mitt hjärta.


Nu skall jag kika på Sex and the City-filmen igen. Avslutar med ett citat av Samantha Jones:

" You know me, I never really belive  in marriage,
Botox on the other hand, that works every time"

Kanske någonting att satsa på istället? Insemination och botox.


Later.