Någon som läste tisdagens kolumn i Metro?

""Duktig flicka". Om jag hade fått en femtioöring för varje gång nån sagt det till mig så hade jag lyxkryssat till Västindien för gott, för länge sen. "Guud va uttjatat att svamla om duktig-flicka-syndromet". Kan höra era cyniska röster men nä, det kan aldrig bli uttjatat. Så länge brudar som mest av allt bara vill bibehålla en hård och oberörd fasad sitter på chefspositioner och influerar så kommer jag tjata. Manliga psykisk ohälsa är ju nästan lite sexigt, är man instabil snubbe får man sympatiligg och brudar med "rädda-prinsen-ambitioner" slängda i famnen. Är man kvinna får man sparken, avståndstagande familj, medlidande blickar och kallas Lindsay/Britney innan man ens bett om ett rakblad. Fast ingen frågar varför. Ingen pekar ut boven.
 
Boven i mitt fall är alla andra kvinnor som fortsätter envisas med att wrappa in sig i skimrande duktigförpackningar. De får mig att fortsätta känna mig freakad. Såna som aldrig skulle erkänna att deras psyke är lika stabilt som läget på Västbanken och att de bara vill ha en stor jävla kram en gång om dan. Varför? Genetiskt beteende? Arv och miljöprylen? Det är iallafall dags att bränna den rediga och omänskligt oberörda brudjäveln på bål. Tills brasan växt fortsätter jag varva panikångesten med terapi och står gärna för det. "

Bra skrivit! Ingen, och då menar jag verkligen ingen, kan må bra hela tiden, jämt och ständigt. I så fall gör man det endast som ett sorts skydd, ett skydd som skyddar sig själv från att känna de obehagligheter som man som individ träffar på. Hörde en såndär riktigt jobbigt positiv person (menar absolut inte att man inte skall vara positiv, men jag antar att ni förstår vad jag menar..!) som sa något i stil med "...om man fokuserar på det positiva så försvinner allt det negativa av sig själv."  Detta tror jag inte på, inte för fem öre! Låter man inte berarbeta det dåliga kanske det göms undan, men försvinner gör det inte. Då lurar man bara sig själv. Livet är inte spikrakt, det är någonting jag fått lära med den tuffa vägen. Men att erkänna sina problem och jobba med dem, det är de som får dem att kanske inte fösvinna, men kryma i betydlese. Vissa saker kommer nog aldrig att försvinna helt, ärret efter såret kanske minskar men kommer alltid att finnas där som en ständig påminnelse om den gången du slog i ditt knä väldigt, väldigt hårt. Ärret finns där som en påminnelse om det som inträffade, för att påminna dig om att inte ramla på samma sätt igen. Ser man inte sina problem, eller rättare sagt blundar för dem genom att inte erkänna dem lär man sig inte av sina misstag och kommer en dag att slå upp såret igen, och denna gången kanske så illa att det aldrig slutar att blöda.


Peace out.