På lördag är det DM, känns så konstigt det där med cheerleadingen. Saknar det så att det gör ont i själven men samtidigt är det på något sätt lite skönt att inte vara så låst som man är med så fasta träningstider i veckan. Varje gång man blir påminnd om det är de dock de positiva sakerna man minns. Den underbara lagsamanhållningen och känslan av att sätta ett nytt svårt stunt för första gången, eller känslan av att gå ut på cheermattan iklädd nya dräkter och mötas av publikens jubel, känslan av total utpumpning när slutposen i programmet sitter, nervositeten vid prisudelningen och den otroliga glädje som infinner sig ifall prestationen och placeringen blir bra. Väldigt jobbigt nu när det börjar närma sig årets cheerhöjdpunkter, tävlingarna. DM är nu på lördag i Vänersborg, bestämt mig för att åka med upp och titta den här gången. Det var ju något som jag inte klarade av att göra på SM förra året.. Känns dock väldigt vemodigt, förra DM var min sista dag som aktiv cheerleader... Men som aktiv har jag både ett SM-guld och ett EM-silver som ingen (inte ens en sjukdom) kan ta ifrån mig! Börjar nästan gråta varje gång jag tänker på det... Att tvingas sluta så som det blev var en enorm smäll, en ritktig nockout... Men på ett sätt kan jag ju skryta med (om vi nu skall vara lite vitsiga med glimten i ögat) att jag "slutade på topp" eller kanske snarare som topp... Vår byggrupp satte faktiskt alla våra stunt, till och med double fall down, lite stolt över det fortfarande... :)

Att titta på är i alla fall någonting jag både tycker är jättekul och samtidigt jätte, jättejobbigt, funderar ibland på om jag gillar att straffa mig själv genom att tänka negativa tankar och utsätta mig för situationer som jag vet är jobbiga och som jag kommer må dåligt utav. Men ingen vill väll må dåligt? Jag är oerhört trött på att må dåligt, efter det här året är det dock någonting jag blivit väldigt bra på. Om det nu är någon vidare bedrift vill säga.


Dags att borsta tänderna, later.