Satt på bussen i morse, trött som vanligt och efter ett par hållplatser kommer morgonens värsta mardröm ombord på bussen. Får syn på dem en liten tid innan bussen stannat till på hållplatsen "Backa" och suckar tungt inombords, en skolklass med låg- eller kanske mellanstadieelever, suck! Plötsligt invaderas varje sedan tidigare ledigt säte men små fnittrande flickor och coola pojkar med kepsen bak och fram. Barn i alla ära, men på morgonen och inne isolerade i en sådan liten och trång yta som en buss är, är verkligen ingen bra kombination, nope ingen hit precis det inte...

Efter att den första frustrationen lagt sig kan jag inte låta bli att lyssna på två av flickorna som ivrigt diskuterar vad de vill bli när det blir stora. När blir man stor för övrigt? Har jag blivit stor ännu? Njae, knappast va. Men i alla fall, tillbaka till de små flickorna på bussen. Den ena tjejen berättade med stor inlevelse att hon skulle, för här är det inte vill utan skall, bli veterinär. Dock var hon mycket medveten om att det var många som ville blir veterinärer så det var svårt att lyckas. Men hon skulle i alla fall utbilda sig till veterinär och sedan om hon inte får jobb så skulle hon utbilda sig till någonting annat. Den andra tjejens framtidsplaner fick hela mig att smälta, min irritation var plötsligt som bortblåst. Hon skulle bli delfinskötare. Hur naivt och gulligt är inte det? Att på allvar verkligen mena att man skall bli delfinskötare "när jag blir stor"!

När jag var liten skulle jag bli försvarsadvokat. Jag som hatade (och gör fortfarande) alla orättvisor och sa ifrån så fort jag tyckte att någonting var det minsta fel ville arbeta med att försvara de oskyldiga. För i min lilla naiva värld var det ljust det man som försvarsadvokat gjorde, just försvarade oskyldiga. Men allt eftersom jag växte upp och fick mer insikt i var yrket egentligen innebar förstod jag att det allt som oftast är just skyldiga man skall försvara, inte de oskyldiga. Då försvann glamouren kring det yrket. Dock lockade juridiken min fortfarande, men när glamouren försvann, försvann också passionen. Jag levde länge i tron om att det fortfarande var juridik jag brann för, det hade jag ju gjort så länge jag kan minnas, men när väl insikten senare slog mig (efter att ha tackat nej till juristlinjen pga. helt andra orsaker nu i höstas) att det verkligen inte är det jag skall jobba med var det som en lättnad kom till mig igen. Och en lättnad som inte är byggd på naivitet och falska förhoppningar, utan en lättnad och en skön känsla av att det jag skall bli när jag blir stor är någonting som verkligen passar mig som person och någonting jag vill samt brinner för.

Vägen blir inte alltid så som man tänkt sig, den tar skarpa kurvor åt håll man inte ens visste om att det fanns. Vad man som liten vill bli när man blir stor grundar sig snarare på passion än eftertanke. Men någonstans kunde jag inte låta blir över att bli så glad och alldeles varm inombords över att höra denna lilla naiva flicka som på fullaste allvar tror att hon kommer bli delfinskötare. Och vem vet, kanske blir hon det också tillslut?


Jag håller i alla fall tummarna.