Varför känns det så konstigt igen? Varför känns det så tomt? Varför skall jag alltid känna mig så rastlös? Hur lär man sig att bara slappna av och bara vara? Utan dåligt samvete? Utan känslan av att man borde gjort något "vettigt"? En sak har jag lärt mig. Jag kan ha en sådan dag. En söndag. Men en söndag i veckan är maximalt vad jag klara av. I alla fall just nu. De övriga sex dagarna i veckan måste vara effektiva dagar. Annars känner jag mig dålig. Ineffektiv. Rastlös. Tom.

Det känns faktiskt väldigt tomt just nu. Vet dock inte riktigt vad jag saknar. Eller varför det känns så tomt. Längtat ner till Varberg den här gången faktiskt. Men nu när jag är här så känns det konstigt. Vet inte om tomt är det rätta ordet, men hittar inget mer passande ord just nu. Längtar till jul gör jag. Eller först till advent. Då känns det inte lika mörkt och tråkigt längre. Snarare mörkt och mysigt. Små ljus i alla fönster. Hoppet kommer tillbaka. Huset luktar gott och kinderna blir rosiga av värmen efter man varit ute i kylan. Sitta framför den öppna spisen och känna hur värmen sprider sig i hela kroppen, med en kopp varm glögg och en lussebulle. Hembakade med kesella och saffran i. Utan saffran är det ingen lussebulle enligt min mening. Det är saffranen (heter det så?) som gör det. Annars är det ju bara en vanligt tråkig kardemummabulle som de gjort i en lussebulles form i ett dåligt försök att härma. En dålig kopia helt enkelt. Gillar man inte saffran kan kan hellre äta en kanelbulle. Kanelbullar är mycket godare än dåliga lussebullekopior. Så det så.

    


Annars då? Jo tack. Later.