Vad skulle du ångra att du aldrig gjorde, eller att du gjorde för mycket? Vad skulle du göra ifall du fick veta att du skulle dö snart? Hur skulle du reagera? Hur länge skulle man bryta ihop? Skulle man ens orka ta till sig informationen fullt ut? Innerst inne? Inte direkt några tankar jag går runt och funderar på dagligen men såg på SVT's program "Himlen kan vänta" nyss. Sjukt deprimerande program. Men ändå lite hoppfullt på något sätt. För er som inte sätt det handlar det om några olika personer, med helt skiljda liv och livsöden, men med det gemensamt att de alla fått beskedet att de lider utav en dödlig och obotlig sjukdom. Typ aggressiv hjärncancer. När du knappt fyllt 30. Vad är oddsen? Var finns hoppet? Men ändå verkar det finnas någonstans. Kanske är det som en av personerna uttryckte det. Hon sa någonting med att det var så sjukt osannolikt att hon skulle drabbas av den värsta sortens av tumör så att det inte skulle förvåna henne om hon också skulle göra det mest osannolika och besegra den trots alla grymma prognoser. Vad gör man egentligen när man får beskedet att de inte kan göra någonting? Cellgifterna tar inte. Operation är omöjligt. Skall man bara gå omkring och vänta på att dö?

"Vad händer med en människa som fått en diagnos om en dödlig sjukdom? Vad vill man göra med resten av sitt liv?  Hur klarar omgivningen att möta det svåra? Finns det något att lära om livet när vi reflekterar kring döden?

Den röda tråden som löper genom hela serien är hopp och mod. Dessa ledord genomsyrar varje berättelse och inspirerar oss alla till att leva. Berättelserna är tänkta att ge stöd och tröst till andra i liknande situation och samtidigt öka förståelsen för alla som lever med en dödlig sjukdom och deras anhöriga. Programmet ska beröra publiken och lämna plats för eftertanke. Tittaren kommer själv att reflektera kring livets värde och samtidigt bli påmind om vad som är viktigt.

Det generella budskapet i serien är att man säljer inte villa och seglar jorden runt eller börja hoppa fallskärm när man blir svårt sjuk. Nej, det som verkligen blir viktigt är nära relationer, vardagen och nuet. Inte glitter och glamour utan att få natta sina barn, vakna med barnen och att prata med sin mamma och sina syskon. "

Tänkvärt var ordet. Enormt tänkvärt. Får en att få lite distans till sina problem. Problem som helt plötsligt känns ganska meningslösa. Men samtidigt vet jag att de inte är de. De är ju trots allt min verklighet. Min vardag. Tyvrärr. Önskar att de vore meningslösa. Önskar att jag bara kunde få dem att försvinna. Men samtidigt, som jag varit inne på, är det ju dem som format mig till den jag är idag. Till mitt jag. Till mig.


Sovdags, imorgon är en ny dag. God natt.


Ps. Jag är medveten om att jag mest skriver om deprimerande saker. Det är nog för att det fungerar som ett sätt för mig att bearbeta de tråkigare delarna av mitt liv. Men allting är inte kasst. Så tro inte det.