Vi alla har våra laster. Vi alla har våra beroenden. Jag brukar skämta om att mitt beroende har fyra bokstäver och stavas S-A-L-T. Jag saltar nästan alltid maten, jag har extrasaltat smör, saltar t.o.m. mina grönsaker (i alla fall mina skivor tomat på frukostmackan). Jag vet att det inte är bra. Vet att det skadar kroppen och alla värden, inte minst hjärtat. Alla har vi dock våra laster. Och som jag brukar säga; jag varken röker, snusar, missbrukar droger eller dricker särskilt ofta och/eller mycket - så jag kan gott salta lite extra ibland + dricka mina koppar kaffe. Så det så.



Jag har tidigare beskrivit mitt ensamhetsbehov. Någonting jag tror att de flesta har i någon form, mer eller mindre i alla fall. Vissa betydligt mer utvecklat än andra. Men samtidigt finns ett starkt behov av social kontakt, ett socialt behov. Och då menar jag inte utifrån vår kära Maslows behovstrappa (för den är ungefär lika uttjatad som tv-programmet Idol!). När man flyttat hemifrån märker jag av detta behov ännu mer. Tack och lov för att jag bor i en korridor! Hade nog blivit en för stor förändring annars. Från att bo hemma med föräldrarna i föräldrahemmet till att bo helt ensam och isolerade, i alla fall när man flyttar till en ny stad samtidigt. Hade nog inte varit lika påtagligt om man flyttat hemifrån till någonstans i Göteborg. Det värsta som finns är att känna sig ensam. Allting känns så onödigt då. Ibland önskar jag att jag hade någon som var bara min. Någon som vet hur jag vill ha mitt kaffe.

Alla har vi våra laster. Alla har vi våra beroenden. Det gäller bara att hålla dem under kontroll. Och förstå att man har dem. Det är nog det viktigaste. Och akta sig för de beroenden som istället blir destruktiva. Man älskar känslan, men vet att det inte blir bra om man överdriver. Jag vet att jag måste akta mig. Akta mig noga så jag inte bränner mig på fingrarna. Har redan gjort det en gång och det gör ont. Mycket ont. Tro mig.


Time for power yoga igen, tredje gången gillt?