Rädsla är en konstig sak. Eller en konstig känsla, eller är det kanske snarare ett tillstånd? Det är så konstigt med rädsla. Vissa saker är det ju befogat att man är rädd för, såsom vithajar och våldtäcksmän. Men samtidigt finns det så många rädslor som inte är "befogade". Man kan vara rädd för saker som man innerst inne vet inte är farliga. Men ändå är man rädd. Trots att jag sällan är rädd så är jag inners inne ibland rädd, ganska ständigt faktiskt om sanningen skall fram. Jag är rädd. Rädd för någonting jag vet inte är det minsta farligt. Eller rädd kanske är fel ord egentligen. Kanske snarare orolig.

Min största rädsla har jag skrivit om tidigare i min blogg. Var dock ganska länge sedan. Min största rädsla är att bli ensam. Ensam och bortglömd. Ensam, inaktiv och lat. Oälskad. Att dö utan att någon saknar en.

Jag är sällan riktigt rädd, och då menar jag "vithajsrädd". Diskuterade häromdagen med M och K att man ibland borde vara räddare än man egentligen är. Det finns en viss typ av falsk trygghet i vårat samhälle när man är ute bland folk. En känsla av att ingenting kan hända då man är omringad av andra människor. Men ändå sker fruktansvärda saker idag dagligen, ofta mitt på öppen gata. Det är inte bara i skogen som människor blir våldtagna, inte bara i skydd av mörkret mitt i natten som unga tjejer blir knivskurna till döds. Hemska vansinnesdåd sker mitt på ljusa dagen. Så kanske borde man vara med rädd, eller i alla fall försiktig. Kanske är det just på de öde gatorna eller i skogen som man skall gå. För det är ju varken husen eller träden som gör någon illa. Det är personerna. Och det är fler personer ute i rörelse på de folktäta gatorna. Visst är det så?




Peace out.