Ni vet när man var liten och slog sig så kändes det alltid lite bättre om mamma eller pappa blåste på ditt sår. För visst var det så, visst gjorde det lite mindre ont om någon blåste? Om jag skall vara helt ärlig så har jag alltid trott att det bara är en psykisk grej, att man liksom tänker på någonting annan lite och att det just därför känns lite bättre, att någon bryr sig om att du har ont. Men till min stora förvåning så ligger det faktiskt lite sanning bakom detta. Läste i en bok om Stress en utförlig förklaring på hur och varför vi känner smärta. Man kan kort förklara det så att vi överallt på kroppen (ah, nästan överallt, tex. inte i hjärnan) har smärtreceptorer som reagerar på olika saker. Vissa på värme och kyla och andra på andra stimuli. Dessa signaler leds i alla fall vidare genom speciella nervtrådar in till benmärgen och vidare upp till hjärnan (dvs. först då reagerar du på signalen och tar bort handen från den varma plattan).



Saken är den att uttrymmet i benmärgen är begränsat, dvs. all information kan inte gå igenom passagen och vidare upp till hjärnan på samma gång. Tänk dig en trång grind varigenom många typer av information vill passera samtidigt. Det går inte. Genom att blåsa på såret, eller snarare de recepteror kring såret, stimulerar man andra beröringsreceptorer med vällustig information. Denna vällustiga informaion kommer alltså att konkurrera med den olustiga (aj-) informationen om uttrymmet i benmärgen. En del utav smärtsignalerna kommer alltså inte att få plats och skickas vidare upp till sin hjärna. Dvs. det gör mindre ont än om du inte hade blåst på såret. Hänger du med? Man lär sig verkligen någonting nytt varje dag.


Ny tid. Sommartid. En timma frammåt.