Behöver man ha en closed circle? Jag tror inte jag har någon. Om man inte räknar familj vill säga. Frågan är om jag någonsin har haft en sådan? Ibland tror jag inte det. Frågan är om man automatiskt blir lyckligare av en sådan. Eller om man på ett sätt bara blir mer sårbar. Mer känslig. Lättare nådd. Eller är det kanske tvärt om? Fungerar den kanske som ett skydd emot sådant som får en att må dåligt. Mår mycket bättre när jag inte är ensam. Men ibland vill jag vara ensam. Ensamhetsbehov. På något sätt en paus där jag kan andas och känna efter.  Fast känna efter är jobbigt ibland. Så varför vill jag utsätta mig för det? Dock kan jag inte alltid rymma. Det är när jag är ensam för mycket som tankarna finns där. Det är då de spökar och gör sig så starkt påminda. De får i dagsläget inte den plats de fick tidigare. De har inte kraften längre. Den har jag. Oftast. Men de spökar fortfarande. Tyvärr. Det är det bara att erkänna. Vissa dagar betydligt mer än andra. Och tydligare. Frågan är om de någonsin helt kommer försvinna. Tyvärr tror jag inte det. Inte helt och fullt. Önskar dock att jag har fel. Vill ha fel. Gäller bara att lära sig att hantera och leva med dem. Jäkligt tråkigt bara. Och jobbigt. Sjukt jobbigt. Inte lätt när man ständigt påminns om spökena utifrån heller. Inte lätt alls faktiskt. Closed circle. Klubben för ömsesidig beundran. Kommer jag någonsin att kunna få medlemskap? Eller stänger jag mig själv ute. För att på något sätt inte göra mig så sårbar och mottaglig. Ibland tror jag att jag trivs med att vara utanför cirkeln. Är ibland lättare att bara titta in. Men kanske missar jag någonting då? Grundproblemet ligger nog i att jag tänker alldeles för mycket.


Tillbaka till Grey's. 18 dagar kvar.