Otillräcklig?
Dags för ytterligare ett ordspråk, skrivet av H P Swope (taget ur min kalender):
"Jag kan inte ge något recept på framgång,
men däremot på ett misslyckande: försök vara alla till lags"
Visst är det ändå så mycket som ligger i detta, det går inte att alltid vara alla till lags för då tappar man bort sig själv någonstans på vägen. Lever jag mitt liv för andra eller lever jag det faktist för mig själv? Är det jag själv som är huvudpersonen i mitt liv eller spelar jag bara en dålig biroll? Något att fundera på nästa gång man vrider ut och in på sig själv för att göra andra till lags.
Jag menar absolut inte att man aldrig skall göra någonting för andra, missförstå mig inte. Jag finner en enorm njutning i att göra andra människor glada, varesig det rör sig om en liten kommentar eller en stor gest. Men faran ligger i när man helt glömmer bort sig själv. Gör jag verkligen detta för att jag vill det och finner glädje i att göra det, eller gör jag det för att enbart glädja andra?
Have a nice day, auf wiedersehn,
New York, here I come!
Tro det eller ej, hör och häpna, dra på trissor, banne mig, pang i bygget, kors i taket, nu är resan till New York faktiskt bokad!Känns ungefär hur bra som helst, längtar massor! Jag åker onsdagen den 11:e juni klockan 10.40 med KLM och åker hem fredagen den 11:e juli, landar i Göteborg på lördag morgon vid 09:55. Fick flygbiljetterna tillslut för 4133 kr tur och retur inkl. alla skatter och annan skit som kommer till. Tog ett bra tag att få tag i det priset men nu när jag lyckats är jag väldigt glad då jag märkte att priset lätt drar iväg även om det ser billigt ut till en början.
Var och fikade med C idag, alltid lika mysigt, alltid så lätt att umgås med honom, så avslappnat på något sätt. Längtar tills han får visa mig omkring i sin andra hemstad på andra sidan atlanten. Känns så enormt roligt och lyxigt att kunna åka dit till någon som vet vad som är upp och ner, vad som är Manhattan och vad som är China Town. Vi satt idag och filosiferade om allt jag måste göra när jag kommer över. Kom fram till att jag främst bara vill se och uppleva atmosfären, sitta i en nyinköpt sommarklänning och dricka en hallonsmoothie mitt i Central Park och kolla in alla människor. Ta en klassisk gul taxibil ut och sedan en båt för att ta en tur till Staten Island och checka in The Statue of Liberty, eller som på svenska Frihetsgudinnan. Åka upp i Empire State Building och se solen gå ner över den mäktiga staden...
Känns underbart att ha någonting att verkligen se fram emot, det behöver jag verkligen!
See ya' later.
Tisdagsångest
Med andra ord, jag gillar inte tisdagar.
Onsdag imorgon.
Min största rädsla - att dö ensam
"På tre månader hittades sju gamla människor döda i sina lägenheter i Gävle. Alla hade dött ensamma. Vad har hänt med äldreomsorgen?" - www.svt.se/agenda
De rapporterade om att en boende som i sitt hyreshus kännt en kraftig lukt och när de tillsammans med hyresvärden bröt sig in i lägenheten (efter att ha kikat in genom postinkastet och sett massor av gammal post liggande innanför dörren) hittade de en gammal kvinna där inne, död sedan minst tre (!) månader tillbaka! Är det inte fruktansvärt! Att ingen har saknat denna gamla dam eller ens tänkt tanken att hälsa på eller ringa på över tre månader! Det är verkligen, utan att överdriva, något av det som skrämmer mig mest. Tänk att vara så ensam. Helt ensam och övergiven att man inte ens blir saknad den dagen som man dör.
Peace out.
Bakfull utan alkohol?
Vaknade i morse med en dunkande huvudvärk och en tung känsla i hela kroppen. Kanske inte allt för ovanligt för en söndag morgon kanske ni tänker, men ganska konstigt beroende på att jag gick och la mig vid 23-tiden igår efter att kollat på en film hemma i soffan utan en enda droppe alkohol i blodet, jag hade inte ens varit i närheten av någon alkoholhaltig dryck! Kännt mig bakfull nästan hela dagen, men frågan är bara varför? Kan man vara bakis utan alkohol? Vad beror det då på?
En annan fråga som jag funderat en hel del på det senaste är varför jag utsätter mig för situationer som jag vet kommer att göra mig ledsen. Det är på något sätt nästan som om man ibland tycker så synd om sig själv att man vill göra det hela ännu värre. Hur löjligt låter inte det?! Man kommer ingen vart med att tycka synd om sig själv och vältra sig i sina problem om och om igen. Ändå utsätter jag mig för dessa mentalt oerhört tuffa situationer helt frivilligt! Håller jag på att bli tokig? Är jag så van att må dåligt att jag nu har något sorts uppdämt behov att fortsätta göra de? Jag blir i alla fall inte klok på mig själv.
Dags för ett nytt och mycket passande ordspråk som jag såg på en reklamskylt för några månader sedan men som sedan dess etsats sig fast i mitt minne: "Smärta är bara svaghet som lämnar kroppen."
Det var nog allt för nu.
Flygplatsatmosfär
förväntan, för att få försvinna från den gråa vardagen, nervositet, över själva flygandet eller att allting skall fungera, sorg eller nedsämdhet, över att behöva säga hej då till en kär person, upprördhet, över att någonting inte fungerar som det skall eller som man tänkt sig, glädje, över att träffa någon du inte träffat på länge, entusiasm, oro, förundran, ja listan kan göras oerhört mycket längre.
En sak är i alla fall säker, jag älskar flygplatser, och allra mest Landvetter. Vet ni varför? Jo, för när man är på Landvetter (förutom i jobbsyfte) så skall man alltid resa iväg någonstans, medan på andra flygplatser skall man oftast resa hem, något som inte alltid känns lika upplyftande och förväntansfullt...
Lunchdags.
Reklam i Metro
"100% chans till 10% rabatt
eller 10% chans till 100% rabatt!
Vid köp över 10.000:- får du två val. Välj på 10% rabatt
som vi har på hela sortimentet eller snurra på hjulet och
du har 10% chans att gå hem med dina nya möbler till
fantastiska 100 rabatt! Helt snurrigt faktskt!"
Frågan som inte ville försvinna ur mitt huvud var: Hur sjutton hade man gjort?! Är det värt 1000:- att ta chansen till att få möblerna gratis eller kommer man att ångra sig järnet om det visar sig att man snurrade bort de 1000:- rabatt genom att chansa... Har fortfarande inte bestämt mig för hur jag skulle göra. Kanske då tur att jag inte planerat något större inköp av några möbler just nu...
Något att fundera på till nästa gång, tack för nu.
"Jag litar bara på ärtor som kan rulla"
Tack för allt, good night.
Tänkvärt ordspråk
"Det finns bara ett sätt att äta en elefant; bit för bit"
En uppgift kan kännas oändlig och näst intill omöjlig men tar man bara en liten bit i taget vet man att man tillslut kommer att lyckas, även om det är tidskrävande och oerhört jobbigt. Varje liten bit man tagit kan ingen ta ifrån en, den biten är borta. Ibland tror jag dock att "elefanten" växer lite under tiden man äter på den, men samtidigt kan verkligen ingen ta ifrån dig den biten du redan klarat av. Tänkvärt med andra ord...
Time to work.
Latte Macchiato
Jo så är det. Har sedan några veckor tillbaka börjar dricka kaffe. Eller ja, latte i alla fall. Kommit fram till att min absoluta favorit är Latte Macchiato, dvs. en stor latte men enbart med en espresso shot och när man häller i mjölken före espresson. Men tro inte att jag övergett te, jag älskar fortfarande te!
Annars var det mycket att göra på jobbet idag, alltid roligt när det kommer mycket folk, tiden går så mycket fortare då. Fick finfintbesök av far min vid lunchtid idag, mycket trevlig överraskning. Efter jobbet fikade jag med C och satt med en god latte macchiato (jo som sagt har jag faktiskt börjar gilla kaffe) och filosiferade om min resa till New York. Peppar, peppar så verkar det faktiskt som om den verkligen kommer att bli av nu...! Men jag skall inte ropa "hej!" ännu. Skall få ett ok och sedna boka, sedan kommer jag inte bara ropa "hej" utan skrika ut det enda ifrån tårna.
Tisdagen har bjudit både på med- och motgångar. Hade en ganska tuff morgon utan att gå in på för många detaljer. Men vissa saker som är tuffa krävs det att man går igenom innan man når dit man vill. Eller dit man borde vilja? Ibland har jag svårt för att veta vad jag vill och vad jag vill för att man borde vilja det. Men vissa saker måste man göra även om man inte vill. Ibland finns det tyvärr inga kompremisser...
Good bye.
Allergisk emot bussar?
En gång har det dock hänt att jag sovit förbi min hållplats, och inte nog med det, jag åkte ett helt varv med bussen! Det var på nattbussen en vårsommardag som det hände. Klev på bussen på Vasaplatsen och då hade nån innan mig fällt bak sätet, eller gillrat en fälla om man så vill. Dröjde inte länge förrän en ganska glad tjej sov som en stock. Vaknar gör jag av att busschauförren frågar något i stil med: "Och när har lilla fröken tänkt att kliva av då?" Jag tittar sömnigt upp och vaknar till illa kvickt, bussen står ju på min hållpats! Jag tackar så mycket för att han väckt mig och nästan springer av. Snacka om tur, tänkte jag när jag klev av bussen. Minns att bussen skulle vara vid min hållplats någon gång strax efter två. Jag tyckte det verkade väldigt ljust och att fåglarna kvittrade mycket för att vara mitt i natten, men när jag tittade på klockan fick jag mig en chock! Den var 05:10 (!) Jag hade alltså åkt från stan ut till ändhållplatsen och sedan vidare in till stan, vänt ut igen och blivit väckt på min hållpalts (som alltså inte är en ändstation utan en vanlig hållplats mot slutet av sträckan..!). Nu i efterhand tycker jag nästan att det är lite läskigt att jag blev väckt precis där. Vore det inte naturligare för en busschaufför att väcka en sovande passagerare på någon av ändhållplatserna? Hmm.. skummt.. Kanske är därifrån jag fått min bussallergi?! Är inte det en rimlig förklaring?
Peace out.
New York, New York...
Apprå på spara pengar, hur kommer det sig att man alltid hittar massor av saker man vill ha när man bestämt sig för att ligga lågt med utgifter. Samtidigt som man verkligen inte hittar någonting alls av värde när man har lite pengar som man känner att man kan spendera på nya saker. Tex, har jag knappt haft något öga för kläder det senaste, verkligen inte ens varit kul att titta.. Men nu helt plötsligt uppenbarar sig massor av snygga kläder... Jaja, bara att bita ihop och tänka frammåt. Känns så skönt att äntligen ha någonting att se fram emot och brinna för, var som sagt inte igår det...
Återkommer säkert senare, tack för nu och auf wiedersehn.
Tatuering eller inte...
När det kommer till motivet är valet lätt. Har alltid facinerats över trollsländor, ett så vacker djur som inte verkar ha särskilt stora bekymmer. Det vaknar (föds) helt plötsligt en sommardag ur sin mörka kokong för att flyga runt i solens varma strålar och när dagens slut nalkas falla i en rofylld och evig sömn... På något sätt symboliserad en trollslända "fånga dagen" eller "du lever bara en dag så lev den fullt ut" utan att behöva ens nudda vid det utjatade (!) "Carpe Diem".
Letade runt på nätet efter en bild liknanande den jag har i huvudet när jag tänker mig min eventuella tatuering. Skall jag vara ärlig så tog det en evig tid, fanns enormt många fula versioner, men efter lite extra sökande hittade jag en som jag verkligen föll pladask för...
Det var allt för nu.
Trött på tankar...
Adjö.
Är blogg något för lilla mig?
Vet inte riktigt vad som fått mig att tillslut starta en blogg, har tänkt på det ett tag men samtidigt ifrågasatt "varför"? Varvör skriva massor av strunt som ingen annan kommer att varken intressera sig av eller kanske till och med läsa.. Men kom i alla fall till beslutet idag, lördagen den 19 januari, att i alla fall testa.. Kanske hjälper det mig att bara skriva av sig mina tankar. Är ju trots allt betydligt lättare än att ta fram penna och papper, går betydligt fortare dessutom.. Har i alla fall bestämt mig för att hålla bloggen både lösenordsskyddad och skyddad från sökningar på nätet till en början, får se om jag låser upp den senare... Men men, första inlägget är i och med detta avklarat...
Tack för mig.
