Vårat samvete är en konstig grej. Visst är samvetet grymt bra att ha! Vissa hävdar till och med att det är samvetet som gör oss människor till människor och inte ytterligare en djurart. Att vi har samvete gör att vi har ytterligare en dimension på livet, den moraliska. Men ibland har samvetet fel? Det känns ungefär som om man faktiskt kan manipulera samvetet lite, eller i alla fall vänja samvetet till att det är okej att göra vissa moraliska snedkliv. Visst känns det alltid värst att göra någonting "förbjudet" första gången? Andra gången är det inte lika spännande, känns ändå inte riktigt lika fel... Gör man det om och om igen så slutar samvetet att försöka prata en tillrätta. Visst är det så? Men frågan är om det går att stänga av samvetet när det någonstans blivit felprogrammerat?

Jag har alltid haft ett väldigt starkt samvete. Varit ganska feg och haft svårt för att göra någonting som är moraliskt fel. Jag har för sjutton inte ens snattat en godisbit i kvarterskiosken som liten! Men problemet med mitt samvete är att det ständigt skriker på mig när jag egentligen inte gjort något fel. Min värsta mardröm är att bli lat och inaktiv, helt ineffektiv med andra ord. Och nu när tempot på mitt liv är betydligt lägre än vad jag är van vid har jag dåligt samvete hela tiden. Ständigt dåligt samvete gör mig helt frustrerad. Trots att jag troligen gör mycket mer än de runt omkring mig känner jag mig lat och ineffektiv. Jag får dåligt samvete av att slappa. Jag är sjukt dålig på att inte göra någonting alls. Jag är sjukt dåligt på att slappna av och bara göra ingenting. Det är då jag får dåligt samvete. Trots att jag vet att jag inte borde få det så är det där och skriker. Gör mig enormt rastlös. Men samtisigt går det inte att aktivera sig hela tiden, att alltid göra saker innebär bara att man springer iväg ifrån nuet. Att tvinga sig själv att andas och känna efter är ett måste. Annars kommer man tillslut inte orka springa vidare. Jag måste lära mig att slappna av och kunna njuta av att inte göra någonting alls. Men hur lär man sig det?

Gick på PowerYoga i måndags. Har om jag skall vara ärlig aldrig riktigt förstått mig på det där med yoga, pilates och allt vad det heter. För mig känns det hela lite som en säkt som skall göra samma rörelse samtidigt och andas itakt för att hitta någon sorts "inre kraft". Men jag lovade att ge det en ärlig chans. Första halvan kunde jag inte alls fokusera. Bara tänka på hur dum jag kände mig. Men jag tvingade mig själv att stanna kvar. Kanske måste man träna även på detta? Kan inte säga att jag är särskilt övertygad om att detta kan bli någonting för mig, bli ett medel som hjälper mig att slappna av. Men jag har lovat att ge det ytterligare en chans. Bokat in passet nästa vecka också. Kanske är bra att boka in en timma i veckan som tvingar mig till att mest bara fokusera på hur jag andas och hur jag står. Eller? I alla fall värt ett försök.


Nu är det dags för ett box-pass, slå bort alla dumma tankar och dåliga samveten.

1) Hur kommer det sig att du började läsa event? Vi har förstått att du har valt det framför juridikstudier? Vad var det i eventutbildningen som lockade?

Det som lockade mig mest med juridik var mötet med människor och att få arbeta med en grupp av människor tillsammans mot ett visst mål. Min tanke var från början att jag skulle försvara de oskyldiga, när mina klasskompisar ville bli brandmän och delfinskötare valde jag istället försvarsadvokat. När jag blev äldre insåg jag att det ofta är just skyldiga man försvarar, och inte oskyldiga. Jag tänkte om, tänkte affärsjuridik, tänkte fel. När jag fick litteraturlistan i min hand för den Internationella Affärsjuridiken insåg jag att jag saknade min passion. Vart var mötet med människan?

Det som lockade allra mest var att jobba med mänskliga möten i ett positivt sammanhang. Jag har alltid trivts bäst som spindeln i nätet och jag älskar att organisera saker. Jag ser positivt på att arbeta i projekt, någonting som event management erbjuder. Att arbeta mot en satt deadline ser jag som en utmaning och en ständig sporre. Att inte alla dagar se likadana ut, utan att man istället jobbar med olika projekt eller evenemang ser jag som en otrolig möjlighet till att utvecklas. Jag tror, eller jag är faktiskt relativt säker på, att jag har hittat min passion igen.

2) Vad är ett event?

Ett event är för mig i grund och botten en arrangerad händelse och upplevelse. Ett event kan vara oerhört mycket olika saker och av olika storlek. För mig innebär begreppet allting från den lilla interna konferensen på det lokala företaget till stora allmänna sammankomster och festligheter såsom olika typer av nationella såväl som internationella sportevenemang och festivaler.

3) Vad innebär att läsa event på HB? Hur kommer det sig att du valde HB?

Jag har inte riktigt hunnit bilda mig en riktig och rättvis uppfattning varken om utbildningen eller Högskolan i Borås ännu. Jag flyttade från Göteborg ner hit till Varberg, Campus Varberg, för bara några veckor sedan, och allting är fortfarande väldigt nytt.

Jag valde HB för att det var här utbildningen fanns. Jag sökte på Internet efter "Event Management" och det var eran skola som jag fick träff på. Desto mer jag läste om utbildningen desto mer rätt och mitt i prick kändes den. Jag sökte på första möjliga dagen som antagningen öppnade och har inte ångrat mig sen dess.

4) Vad förväntar du dig av utbildningen?

Jag förväntar att den skall ge mig en bra, stabil och akademisk grund att bygga vidare på. Jag hoppas också att utbildningen skall ge möjlighet till så mycket praktiskt träning som möjligt och med träning menar jag riktiga event och kontakter med folk i branschen. Hela branschen handlar om att bygga upp sitt eget varumärke och att odla rätt kontakter. Genomför du ett bra event "får" du nya arbetsuppgifter. Dåliga evenemang leder till att din konkurrenskraft minskar.

5) Hur kommer det sig att du ska medverka i Eftersnack? Hur känns det inför?

Jag blev tillfrågad av våran programansvarig, Anders Hultén, efter att ha suttit och pratar lite fram och tillbaka tillsammans med några andra nya studenter om varför vi valt utbildningen osv. Först kändes det självklart lite osäkert. Jag är ju trots allt helt ny både på skolan och i utbildningen. Men jag ser det som ett oerhört givande och lärorikt tillfälle. Självklart är jag nervös men jag kan inte göra annat än att bara vara mig själv.

6) Vilken är din favoritevent?

Enligt mig har alla event sin egen charm. Det lilla och personliga bröllopet eller dopmottagningen går inte att jämföra med starten för Volvo Ocean Race eller Hultsfredsfestivalen. Personligen älskar jag att gå på sportevenemang då jag i grund och botten är en sann tävlingsmänniska med en djupt rotad tävlingsinstinkt.

7) Vad för slags event vill du göra?

Om jag skall vara helt ärlig har jag lovat mig själv att inte "bestämma" detta redan nu då jag tror att man låser sig lite i tankarna, men jag kan se mig själv arbeta med både interna och externa event. Konferenser, kick-offer och liknande event för företag och dessa anställda ser jag som en växande marknad med mycket potential men självklart lockar de mer offentliga och stora evenemangen. Det största man kan vara med och arrangera är väll OS, så varför sätta ribban lägre än så!  ;)



Ut i oändligheten, och vidare!

Folk kastar ofta ur sig att det är ett starkt begrepp som missbrukas. Precis som hatar. Det brukar vara vuxna som älskar varandra, och sen är det ungdomar som har förälskelser. Men hur förklarar ni då alla skilsmässor? Älskade de varandra eller var de bara förälskade? Kommer människan någonsin kunna älska en annan människa fullt ut? Jag har hört att rent kemiskt så kan man vara förälskad i 2 år så man kan hinna fortplanta sig och gå vidare. Om detta stämmer eller inte vet jag inte, har inga källor men det går säkert att kolla upp. Men kan en människa verkligen älska en annan människa fullt ut, helt och hållet?

Jag tror att det går. I alla fall för andra än mig själv. Jag är övertygad om att mina föräldrar älskar varandra, har haft ganska tur om man säger så. De har varit gifta i över 20 år, klart de har haft sina tuffa perioder och en gång trodde jag verkligen att de skulle gå skilda vägar. De trodde de själva också. Men idag ser jag inte att det kommer ta slut någon gång snart heller. De älskar verkligen varandra. Jag önskar att jag någonsin kommer att älska någon som älskar mig tillbaka. Men är detta bara önsketänkande?


Later.