När man är olycklig och ensam är klockan en tickande påminnelse om hur meningslös tiden är; en ständig nedräknare till nästa gång man måste göra någonting man egentligen inte vill eller orkar göra. Att se på en långfilm är inte att följa en spännande handling och dras in i en annan fiktiv värld, utan ett sätt att fördriva 1 timma och 47 minuter. Klockan tickar inte framåt, utan tiden är hela tiden "tid kvar" istället, klockan är inte halv tio, utan två och en halvtimma kvar till lunch. Olyckliga människor ser klockan mer som ett timglas där sanden rinner ut och tar slut. Lyckliga människor dock, de räknar inte de flyende minuterna, lyckliga människor tittar på klockan endast för att se vilken tid det är, helt lyckliga människor ser inte enbart hur lång tid det är kvar...

 vs.


42 minuter kvar tills bussen går.

Någon som läste tisdagens kolumn i Metro?

""Duktig flicka". Om jag hade fått en femtioöring för varje gång nån sagt det till mig så hade jag lyxkryssat till Västindien för gott, för länge sen. "Guud va uttjatat att svamla om duktig-flicka-syndromet". Kan höra era cyniska röster men nä, det kan aldrig bli uttjatat. Så länge brudar som mest av allt bara vill bibehålla en hård och oberörd fasad sitter på chefspositioner och influerar så kommer jag tjata. Manliga psykisk ohälsa är ju nästan lite sexigt, är man instabil snubbe får man sympatiligg och brudar med "rädda-prinsen-ambitioner" slängda i famnen. Är man kvinna får man sparken, avståndstagande familj, medlidande blickar och kallas Lindsay/Britney innan man ens bett om ett rakblad. Fast ingen frågar varför. Ingen pekar ut boven.
 
Boven i mitt fall är alla andra kvinnor som fortsätter envisas med att wrappa in sig i skimrande duktigförpackningar. De får mig att fortsätta känna mig freakad. Såna som aldrig skulle erkänna att deras psyke är lika stabilt som läget på Västbanken och att de bara vill ha en stor jävla kram en gång om dan. Varför? Genetiskt beteende? Arv och miljöprylen? Det är iallafall dags att bränna den rediga och omänskligt oberörda brudjäveln på bål. Tills brasan växt fortsätter jag varva panikångesten med terapi och står gärna för det. "

Bra skrivit! Ingen, och då menar jag verkligen ingen, kan må bra hela tiden, jämt och ständigt. I så fall gör man det endast som ett sorts skydd, ett skydd som skyddar sig själv från att känna de obehagligheter som man som individ träffar på. Hörde en såndär riktigt jobbigt positiv person (menar absolut inte att man inte skall vara positiv, men jag antar att ni förstår vad jag menar..!) som sa något i stil med "...om man fokuserar på det positiva så försvinner allt det negativa av sig själv."  Detta tror jag inte på, inte för fem öre! Låter man inte berarbeta det dåliga kanske det göms undan, men försvinner gör det inte. Då lurar man bara sig själv. Livet är inte spikrakt, det är någonting jag fått lära med den tuffa vägen. Men att erkänna sina problem och jobba med dem, det är de som får dem att kanske inte fösvinna, men kryma i betydlese. Vissa saker kommer nog aldrig att försvinna helt, ärret efter såret kanske minskar men kommer alltid att finnas där som en ständig påminnelse om den gången du slog i ditt knä väldigt, väldigt hårt. Ärret finns där som en påminnelse om det som inträffade, för att påminna dig om att inte ramla på samma sätt igen. Ser man inte sina problem, eller rättare sagt blundar för dem genom att inte erkänna dem lär man sig inte av sina misstag och kommer en dag att slå upp såret igen, och denna gången kanske så illa att det aldrig slutar att blöda.


Peace out.

Träffade S idag, var på tok för längesedan sist den här gången (också!)... Att det skall vara så svårt att få till lite kvalitetstid tillsammans! Fick oss i alla fall en dos av nostalgi när vi av någon anledning började tänkta tillbaka på ett gammalt barnprogram, nämligen Dokor Kosmos! Tänkte därför dela med mig lite av nostalgin:

"Doktor, doktor Kosmos,
på en grön moped kommer här,
världens bästa veterinär"

Med risk för att låta väldigt gammal och även nästan lite bitter men visst var barnprogrammen bättre förr?

PS. Gjorde ett försök att hitta en bild på vår kära doktor med den uppochnedvända kastrullen som hatt men lyckades inte...! Gör härmed en efterlysning på en bild på vår gröna veterinär, någon som har bättre tur än jag? Tacksam för hjälpen.


Hej då.

Närmare bestämt vid mitt besök i Svergies huvudstad. Föremålet för min förälskelse var tyvärr någonting som är utanför min budget. Jag skyller på S som absolut ville gå in på Karen Millen's butik på Bibloteksgatan, jag som inte ens brukar titta på sådanna kläder! Morr! Men i alla fall, hittade en coat, typ en trench som var ungefär hur snygg som helst (jo, faktiskt!)...



Dock alldeles för dyr. Har nu i alla fall bestämt mig för att inte köpa den trots yttre påtryckningar (vuxenpoäng!) och lägga de pengarna på en ny weekendtrip till Stockholm istället. Hade det verkligen toppen där...

Blev dock precis först väldigt glad och sedan besviken igen då jag hittade samma jacka på internet tills vad jag trodde ett betydligt bättre pris då jag trodde att priset stod i dollar, besvikelsen blev dock enorm när det visade sig att priset som var angivet inte var i dollar utan i pund, dvs. mer än dubbelt så mycket mätt i svenska kronor... Jaja, bara till att försöka glömma denna olyckliga kärlek med andra ord...


Adiôs! (stavas det så? har aldrig läst spanska)

På lördag är det DM, känns så konstigt det där med cheerleadingen. Saknar det så att det gör ont i själven men samtidigt är det på något sätt lite skönt att inte vara så låst som man är med så fasta träningstider i veckan. Varje gång man blir påminnd om det är de dock de positiva sakerna man minns. Den underbara lagsamanhållningen och känslan av att sätta ett nytt svårt stunt för första gången, eller känslan av att gå ut på cheermattan iklädd nya dräkter och mötas av publikens jubel, känslan av total utpumpning när slutposen i programmet sitter, nervositeten vid prisudelningen och den otroliga glädje som infinner sig ifall prestationen och placeringen blir bra. Väldigt jobbigt nu när det börjar närma sig årets cheerhöjdpunkter, tävlingarna. DM är nu på lördag i Vänersborg, bestämt mig för att åka med upp och titta den här gången. Det var ju något som jag inte klarade av att göra på SM förra året.. Känns dock väldigt vemodigt, förra DM var min sista dag som aktiv cheerleader... Men som aktiv har jag både ett SM-guld och ett EM-silver som ingen (inte ens en sjukdom) kan ta ifrån mig! Börjar nästan gråta varje gång jag tänker på det... Att tvingas sluta så som det blev var en enorm smäll, en ritktig nockout... Men på ett sätt kan jag ju skryta med (om vi nu skall vara lite vitsiga med glimten i ögat) att jag "slutade på topp" eller kanske snarare som topp... Vår byggrupp satte faktiskt alla våra stunt, till och med double fall down, lite stolt över det fortfarande... :)

Att titta på är i alla fall någonting jag både tycker är jättekul och samtidigt jätte, jättejobbigt, funderar ibland på om jag gillar att straffa mig själv genom att tänka negativa tankar och utsätta mig för situationer som jag vet är jobbiga och som jag kommer må dåligt utav. Men ingen vill väll må dåligt? Jag är oerhört trött på att må dåligt, efter det här året är det dock någonting jag blivit väldigt bra på. Om det nu är någon vidare bedrift vill säga.


Dags att borsta tänderna, later.

Vi lyckades! C och jag fick för oss att vi skulle tillverka våran egen sushi. Första stoppet för våra inköp var vid en asiatisk affär vid kanalen nära Grönsakstorget, där suhsiris och sjögräs inhandlades, sedan gick resan till Saluhallens fiskbutik, där köpte vi lax. Sist men inte minst var det Billhäls som stod på schemat. Väl hemma hos C var det först riset som skulle fixas till men det var först efter det som det roliga började: resultatet blev riktigt lyckat både att titta på och att äta (se nedan).

...för jag insåg precis att jag ljugit här på min blogg, dock inte medvetet utan helt enkelt av ren glömska eller förvirring. I mitt inlägg från förra helgen skrev jag ju att jag inte lär komma högre upp än 4 meter ovanför marken på Landvetter innan den 11:e juni. Men det stämmer ju inte. Flög ju till Stockholm och Bromma i fredags och hem igen idag. Då var jag betydligt högre upp än 4 meter :) Så då var detta ute och klargjort.

Haft en toppenhelg i Sveriges huvudstad, trivs så bra i S och E's sällskap, verkligen två toppenmänniskor och jag är så glad att de har hittat varandra. Lova att bjuda mig på erat bröllop?! Annars blir jag bra besviken... Appråpå bröllop så vill jag ha vita liljor i min brudbukett, verkligen älskar (!) vita liljor. Vissa menar att det är en begravningsblomma men jag tycker verkligen det är en underbar blomma så det struntar jag i. Hittade något i Stockholm som jag faktiskt letat efter länge; fem stycken vita lijor i plats (eller är det tyg?). Har i för sig sett sådanna förrut men inte alls så fina som jag föreställt mig. Men nu har jag hittat dem samt släpat omkring på dem i Stockholm och sedan tagit med dem som handbagage på flyget hem. Kostade för mycket gjorde de också, men sådant måste man blunda för ibland. Väldigt fina är dom i alla fall och jag är grymt nöjd med dem. Nu återstår bara att hitta den perfekta vita golvvasen som jag skall ha i min framtida lägenhet för att ha liljorna stående i i ett hörn av rummet.

Blir enormt sugen på att flytta hemifrån varje gång jag hälsar på någon som gjort just det. Bara få packa upp mina egna saker i min egen lägenhet. Just nu känns det verkligen som om det blir flytt till Varberg för plugg redan nu till hösten. Hoppas att läget rent fysiskt och även psykiskt är så att jag kan göra det då... Är verkligen less på att må dåligt.

"Dream as if you´ll live forever, live as you'll die tomorrow..."



Arrivederchi.

PS. Till H H, Zlatan är numera rättstavat, det finns ingen bra ursäkt till detta misstag ;)

Eller som de flesta känner igen den som: Alla hjärtans dag. Usch säger jag bara, har aldrig riktigt uppskattat den här dagen. Antagligen för att jag alltid lyckats vara singel under denna påfrestande dag år ut och år in. Alla hjärtans dag fungerar som någon sorts påminnelse för alla singlar om hur ensamma de egentligen är. Frågan är varför man aldrig lyckas pricka in den här dagen för? Men samtidigt, hörde en tjej på bussen som sa något i stil med "Åh jag skulle verkligen vilja ha en stor bukett rosor och ett sådant här smycke på alla hjärtans dag (tror det för någon bildannons i Metro eller PunktSE hon syftade på)", det kan jag ärligt säga att jag hellre skulle få någon av årets andra 364 dagar (eller iår faktiskt 365, pga. 29:e februari). Klart jag inte skulle bli ledsen av att få en sådan uppvaktning, snarare tvärt om, men det är lite som att man måste uppvakta sin käraste på alla hjärtans dag. Det är mer "äkta" på något sätt om man kommer med den här stora buketten med röda rosor någon helt vanlig dag, bara för att man tycker så mycket om personen. Men men, i-landsproblem för visso, men dock en ganska seg dag att vara ensam på.

PS. Dagen började dock bättre än väntat, mor min som vet att denna dagen är pest för mig hade en liten överraskning vid frukostbordet, ett litet paket med ett par röda trosor med vit spets och vita hjärtan på. Trots allt någon som tänker på mig :)

Adjö.

Tripp till huvustaden. På fredag bär det av upp till Sveriges huvudstad. Var längesedan jag var i Stockholm nu, var nog med laget senast, eller? Skall i alla fall bo hos min kompis S som fått sin egna lägenhet nu, skall bli superkul.

Annars är det bara jobb, jobb, jobb som gäller nu, helt död på kvällarna när jag kommer hem. Sover som en stock vilket inte är det vanligaste när det gäller mig nu för tiden, eller snarare det senaste året, drygt. Kan nog räkna upp alla de nätter jag sovit utan att ha vaknat mitt i natten på mina två händers fingrar. Kanske beror det på min kropps överenergi som den inte får göra av med nu mera. Men nu när jag jobbar så långa dagar verkar det gå bättre att sova. Dock desto mer drömmar, drömmer massor just nu, helt osamanhängande och konstiga små delar. Vissa hoppas man är sanna men de flesta är inga bra drömmar, drömmar som man är glad att de inte är verklighet när man vaknar... Jag som inte brukade komma ihåg en enda dröm, drömmer nu så att jag i alla fall kommer ihåg vissa delar nästan varje natt. Konstigt hur saker och ting kan förändras.

Förr; definitivt en kvällsmänniska med svårt att ta mig upp ur sängen och äta på morgonen, sov som en stock men kom aldrig ihåg någonting jag drömde, för visst drömmer man varje natt? (det har jag hört i alla fall)

Nu; morgonmänniska, älskar frukost (bästa måltiden på hela dagen) trött redan 22.30 på kvällarna! Sover dåligt, drömmer mycket (och konstigt!).

Jag menar det är ju självklart att saker och ting förändras, men det här är ju ändå saker som är utanför våran kontroll. Ingen kan ju kontrollera ifall man skall komma ihåg vad man drömmer eller inte och om man är pigg tidigt på morgonen eller sent på kvällen... Hmm, något som tål att fundera på...


Tack för idag.

Hörde på tv4-nyheterna igårkväll ang. att antalet rattonyktra är idag så många att det är ungefär lika vanligt (!) att möta en rattonykter i trafiken som det är att möta en taxi! Är inte det frukstansvärt?! De sa även att var tredje olycka i trafiken beror på att någon kört med alkohol i blodet och att antalet som kör bil i Sverige mer eller mindre rattonyktra är så många som 20 000 om dagen, tjugotusen varje dag! Tror ärligt talat att många inte sätter sig i bilen direkt efter festen utan jag tror att många bedömmer sig själva som nyktra nog för tidigt dagen efter. Jag tycker att alla borde äga en alkoholmätare som verkligen visar sanningen. På så sätt behöver man inte vara orolig och osäker, det är bara att göra ett utandningsprov innan man sätter sig i bilen. Och jag vet att det finns, men de som finns på marknaden är antingen väldigt oberäkneliga och/eller väldigt, väldigt dyra.

Förut tyckte jag att alla bilar skulle vara utrustade med alkolås, tyckte det var en självklarhet. Men problemet som uppstår är om någon tex. blir väldigt sjuk och snabbt behöver köras någonstans och man precis ligger över (den i Sverige rellativt lågt satta) gränsen. (I alla fall om man jämför med andra länders gränsvärden.) Vad är då bäst att göra, köra och rädda livet på den personen eller sitta och inte kunna få igång bilen pga. alkolås? Jag tror ärligt att många kör rattonyktra utan att veta om det. Skulle vara intressant att sehur många av alla rattonyktra som är berusade och hur många som varit berusade och nu satt sig i en bil för kort tid efter för att köra någonstans tex. morgonen därpå...

Strax middag (min favoriträtt), hej då.

Äntligen hemma och framför allt LEDIG! Ikväll skall jag inte göra många knopp, har kommit hem från 10 timmars arbete på Landvetter pga. förseningar (varför skall det alltid drabba mina sista flygavgångar) och har nu precis ätit middag, riccotta-&-spenat-tortelini med soltorkade tomater. Nu väntar en kopp varmt te en ruta mörk-72-proventig-choklad framför tv:n och Melodifestivalens första deltävling 2008 från här i Göteborg. Kommer förhoppningsvis somna som en stock senare ikväll. Är sjukt trött, men ändå inte så trött som jag borde vara och trodde att jag skulle vara...

Men som sagt ikväll är det enbart jag själv och min soffa som gäller... ...ibland finns det ingenting bättre.

Teatime.

...närmare bestämt ungefär 3½, maximalt 4, meter upp ovanför marken på Café Götheborg i utrikeshallen. Det är väll maximalt på den höjden jag kommer där ute innan den 11:e juni. Bra avundsjuk på alla glada sportlovsfirande människor som skall iväg till de snöiga och (förhoppningsvis) soliga alperna för att åka skidor och njuta av en välförtjänt semester. Men som jag tidigare skrivit tycker jag ändå mycket om atmosfären på Landvetter flygplats, så många känslors som rör sig under ett och samma tak, många känslor väcks och tankar får ny grogrund:

"Makten i ett skrivet brev

Detta bloginlägget har hör och häpna faktiskts först skrivits ner för hand, jo faktiskt, det är helt sant. (Och jo förvisso skriver jag nu ikväll in inlägget på datorn men orginalet är på mina passagerarlistor från dagens avgångar, dvs. vanligt vitt A4-papper). Men i skrivande stund sitter jag på Landvetter och skriver med en helt vanligt bläckpenna för hand. När skrev man en fristående text förhand senast? Alltså inte någon form av anteckningar från exempelvis en föreläsning, utan en fristående text, t.ex. ett brev? Skrivs egentligen någonting enbart för hand längre?

Dator och e-mail i all ära (med alla dess mer eller mindre fantastiska egenskaper och funktioner) men ett datorskrivet mail kommer aldrig att uppnå samma känsla av äkthet och engagemang som en handskriven text i en personlig brevform. Visst tar det mycket längre tid att skriva ett brev förhand och visst är det mycket omständigare och svårare att ändra i en redan befintlig eller skriven text. Men kanske är det just det att det är så tidskrävande som ger det handskrivna brevet sin tyngd och oslagbara känsla. Vetskapen om att avsändagen har algt ner tid, kraft och vilja på att skriva ett handskrivet brev med ett personligt meddelande enbart till mig som mottagare är någonting som saknas och försvinner så fort det iställer skickas iväg med ett snabbt och enkelkt vänsterklick på musen.

Ett brev känns också mycket mer omständigt; papper och penna skall hittas, brevet skall formuleras rätt med en gång, pappret skall vikas och läggas i ett kuvert som också måste införskaffas, porto måste köpas samt klistras fast och sist men inte minst skall en brevlåda hittas, någonting som är betydligt enklare sagt än gjort.

Fast det är ju faktiskt det sista; brevlådan skall tömmas för att färdas till en postcentral och där sorteras för att transporteras med olika transportmedel och tillslut läggas (återigen förhand) i någons brevlåda eller brevinkast. Sjukt så omsändigt ändå, men oj så mycket mer betydande handling än ett klick på "skicka"."



Plane departed.

"Vad är det för likhet mellan Peter Siepen och en hund?
Svar: För att få fram deras verkliga ålder måste man multiplicera den med 7"

Älskar verkligen Robins, så grymt program! Speciellt när han immiterar Zlatan,
har ni inte kollat in programmet gör det på svt.se/play.

Ha det toppen.

Går det att skapa känslor? Känner jag verkligen någonting eller är det bara för att jag på ett sätt så gärna vill det? Viljan har ju funnits där ännu starkare innan men inte varit särskilt effektiv och gett något vidare resultat. Kanske är det för att jag inte får eller borde känna någonting den är gången? Lite av att det förbjudna kanske lockar? Men så har det inte heller varit tidigare.. Har inte kännt någonting på så lång tid att jag nu känner mig helt förvirrad. Kanske är det egentligen ingenting, eller någonting som snart går över. Jaja, fattar nada, återstår väll bara att se hur det utvecklas med tiden, riktiga känslor eller inte...

Annars vill jag ge mitt varmaste tack till C som hjälpte mig med min nya header och design på bloggen igår. Verkligen supergulligt av dig, blev toppennöjd! Mest tacksam för att du tog dig tid och ville hjälpa mig, att resultatet sedan blev kanon ser jag endast som ett stort plus  :) Tacksam och lång kram till dig!

Nu är det jobb, jobb, jobb som gäller i tre dagar. Hoppas att få bokat mina biljetter till huvudstaden nästa helg med. Vore både roligt och lite skönt att komma iväg ifrån vardagen lite. Trots att vardagen sakta men säkert börjar bli lite ljusare grå... Livet är verkligen som en bergodalbana, den saken är definitivt säker.

Huveos! (betyder egentligen "ägg" på spanska men låter betydligt mer som "hejdå").

Fick igår reda på vad en av våra stamkunder på jobbet (som brukade komma nästan varje dag då han jobbade i närheten) spelar och sjunger i för band. Hade väll en hel del felaktiga fördomar och förväntningar på vilken sorts musik han skulle spela. Men det var toppenbra musik! Verkligen härlig musik med bra sång och härliga "riktiga" ljud från "riktiga" instrument =) Mycket gitarr och trummor..! Bandet heter Soulsplinter och du kan lyssna på dem på http://www.myspace.com/soulsplinter eller kolla in deras egna hemsida på http://www.soulsplinter.se. De skall även spela på Sticky Fingers nu på fredag vid 23.30. Hoppas verkligen jag inte är helt slut efter arbetsveckan så jag kan gå dit och lyssna på dem. Jobbar ju dock 07.00 på lördag morgon ute på Landvetter. Det betyder med andra ord att väckarklockan kommer att ringa vid 05.30, usch!



God morgon.

Jag vill bli mamma och skaffa barn . Och ni behöver inte bli oroliga, jag menar inte precis nu. Men senare, längre fram i mitt liv vill jag verkligen ha barn. Det är någonting jag är oerhört säker på. Själklart vet jag att det inte är någonting man bara skaffar sådär hipp som happ. Det är verkligen en livsuppgift man eventuellt får glädjen att få. Att uppfostra ett barn är ingen lätt uppgift men det är en uppgift som jag i framtiden verkligen vill ta mig an.

Kanske låter lite konstigt men hittar jag ingen man i mitt liv skall inte det få stoppa mig från att bli mamma. Det finns både adoption och insimination från anonyma spemadonatorer (vet i alla fall att det är möjligt i Danmark, i Sverige är den väll än så länge olagligt med den sortens insimination?). Vet att många tjejer i 20-årsåldern våndas över att bli gravid och har svårt att se sig själv i den situationen. Jag tycker precis tvärt om, graviditet verkar supermysigt. En enormt häftig sak som jag verkligen hoppas att jag någongång framöver får vara med om och uppleva, Och då självklart och absolut helst dela denna upplevelsen till fadern till barnet, tillika min drömprins? Känslan av att se ett nytt liv utvecklas och komma till världen.

Just nu är detta bara en dröm. Någonting som är näst intill omöjligt i nuläget, men inte för alltid? Skulle i så fall hata mig själv för all framtid.

     

Ibland behöver man bara drömma. God natt.

Då var det ny vecka igen, och dvs. måndag morgon. Men som jag skrivit i ett tidigare inägg har jag inte längre särskilt omfattande måndagsångest, det är desto värre på tisdagar. Men nog om det, för den saken har jag redan klargjort och förklarat.

Igår kväll tog jag i alla fall beslutet att låta vissa personer få tillgång till min bloggadress. Återstår och se om det är någonting som de tittar på eller inte, spelar egentligen inte så stor roll kändes bara som om det var läge att ge ut den innan "hemliga" adressen (har även tagit bort lösenordet). Det känns lite konstigt att veta att mina vänner nu har adressen, men jag skall inte låta det påverka mina inlägg.

Jag har dock ett önskemål till er som läser denna blogg och vet vem jag är. Jag har valt att inte skriva ut några hela namn överhuvudtaget i den här bloggen (skriver endast namnets första bokstav) och min vilja är att det inte skall finnas några namn med. Vill ni skriva en kommentar får ni självklart skriva erat eget namn (något jag uppskattar då det känns bra att se vem det är som läser och kommenterar) men; jag ber er att respetera att jag inte vill ha varken mitt namn eller någons jag skriver om publicerat, tack!

Bara att säga god morgon till den fjärde februari tvåtusenåtta.

Känsliga tittare varnas från att titta på klippet.



Vill inte säga mer än: hjälp personer till ett (friskare) liv! Konfrontera den sjuka. Ibland inser man inte att man är sjuk förrän man försöker bli frisk. Och framför allt, finns där som vän. Du kan inte fungera som medicin eller botemedel men du kan alltid finnas där som vän.

"En riktig vän är en person som kommer nära när andra försvinner" 

                                               - Walter Winchell


Ibland mår man förj*vligt, tro mig jag vet.

Såg en bit (eller snarare slutet) av en film som visades på femman igår kväll efter att ha kommit hem ifrån jobbet. En i sig rätt dålig film som jag redan hade sett en gång tidigare, men i brist på annat att göra medan jag avnjöt min egenlagade köttfärrsås med snabbmakaroner (faktiskt skapligt gott) och efter en heldags arbete var denna typ av underhållning precis lagom. Denna film var inte av den typen som lämnar särskilt långvariga intryck efter sig i minnet men det var ett citat i filmen som dock fastnade hos mig:

Vissa ser på en tuff uppgift och frågar sig själv "varför?", andra
ser på precis samma uppgift och frågar istället: "varför inte?.

Typiskt ett sådant citat som fastnar hos mig... Det är liksom upp till individen att välja en approach eller ett förhållningssätt till det som händer i livet. Det påminner lite om ett annat ordspråk som jag också tycker är ganska talande för att det är inställningen till problemet, saken, uppgiften, ja till och med livet, som avgör hur situationen upplevs.

"Vad som händer i livet är inte det viktigaste. Utan hur du väljer att reagera på det som händer." 

Man kan inte sitta som en passiv åskådare, betrakta det som händer som att det är utanför sin egen kontroll och alltid tycka synd om sig själv när problem uppstår. Självklart är inte alla problematiska situationen någonting man själv skapar eller kan styra över, ibland sker saker utanför sin egen kontroll. Men hur man väljer att reagera på händelsen kan man alltid själv till en viss mån styra...

Oj ,nu blev det väldigt djupt såhär på en söndags morgon. Idag skall jag i alla fall bara njuta av att jag är ledig, helt hundraprocentigt ledig utan ett enda måste. Finns massor av saker jag borde och kan göra, men inte idag. Idag är det mjukisbyxor och ledighet som står på mitt schema.

Tack och adjö till vecka fem år tvåtusenåtta.

...eller kanske helt förälskad i Abercombie & Fitsch's kläder! Och märket kommer ju från New York, och vem skall ditt om ungefär 160 (ja, okej då jag har räknat) dagar! Måste verkligen spara pengar för att handla kläder när jag är över på andra sidan Atlanten. Tänkte lägga upp några smakprov på hur snygga kläderna är.

                  

Åhh, vill ha dem allihop! Och nu när dollarn ligger så lågt jämfört med den svenska kronan är det inte särskilt dyrt heller. Kommit på att jag skall packa ner en väska i en annan väska på vägen till USA för att kunna fylla den med saker att ta med mig hem... Jag som knappt brukar vara särsklt klädintresserad har nu verkligen fallit pladask en en tid tillbaka.

Wiee jag skall ju ändå vara där i en månad, äntligen börjat fatta detta nu! Kan knappt vänta =)

Ut i stormen Tuva, till jobbet, hej då.